Från Faro till Lissabon

Så var det dags för avresa till Faro, längst ner i södra Portugal och i mitten av Algarvekusten. Allt gick bra och cykeln kom fram så som jag hade packat den i cykelväskan. Såg till min glädje att det fanns monteringsmöjligheter på flygplatsen. Ett mycket bra första intryck av Faro och Portugal!

Jag hade bokat två nätter på ett hostel i Faro eftersom jag kom fram på kvällen och ville ha en hel dag på mig att förbereda inför turen, för att sen kunna starta på morgonen dagen därpå. Så efter att ha landat och installerat mig blev det inte så mycket mer än att socialisera med de jag delade rum med och äta middag på hostelet tillsammans med ett gäng andra som bodde där. Hur trevligt som helst!

Det är speciellt att bo på hostel tycker jag, jag gillar verkligen det. Man kan träffa så fina och intressanta människor där. Under min korta vistelse i Faro hann jag få snacks, ett par vandringsstavar, vattenreningstabletter och salva för ömma muskler av tre andra gäster. Så generöst! Det jag hade att skänka vidare var en flaska köpesvatten, som jag ställde i ”free food”-lådan.

Dagen efter var det massa fix som stod på agendan. Montera ihop cykel, köpa gas till mitt lilla kök plus lite annat samt mat för de första dagarna. Jag behövde också organisera min packning och ställa in cykeln så att sadeln var i rätt höjd och så vidare. Lite koll på vädret och rutten i starten och jag var redo. Hann såklart se lite av Faro mellan alla ärenden den här dagen.

Det gick bra att komma iväg. Det brukar alltid vara lite trixigt att komma ut eller in i en stad, men tack och lov är inte Faro så stort så jag kom snabbt ut på en mindre väg. Omkring mig var det en del apelsinodlingar och gårdar som hade vakthundar som skällde på mig här och där. De hade stängsel så det kändes ok. Plötsligt hörs ett gällt men aggressivt skall och en liten, chihuahua-korsning rusar ilsket fram mot mig. Jag blir så överraskad och rädd att jag skriker rakt ut och trampar hårt. Tack och lov är hela dramat över på några sekunder. Hunden vänder hem och jag trampar fort vidare, helt skakig av adrenalin. Herregud. Vissa har alltså hunden lös här.

Den lilla asfalterade vägen leder mig genom ett litet samhälle, och på andra sidan smalnar vägen av. Jag använder mig av Google maps och har ställt in navigeringen på dagens planerade camping. Vägen jag egentligen tänkt följa är trafikerad såhär nära Faro och jag tycker Google har ett bra annat förslag, det är ju så vackert där. Sen börjar det regna lite lätt. Jag stannar och tar på mig regnkläderna och fortsätter. Vägen blir ännu smalare och tillslut slutar asfalten. Regnet tilltar också. Nu går det kraftigt nerför också och underlaget känns löst och halt. Så jag hoppar av cykeln.

Den geggan alltså. Jag har aldrig varit med om en halare lera. Den sätter sig i mönstret på både skor och cykel, och sen glider jag och cykeln nerför, tack och lov lyckas jag hålla mig på fötter. Jag blir irriterad på Google och på mig själv för att jag valde att lita på rutten, jag vet ju att man inte blint kan lita på Google maps när det gäller att välja bra cykelvägar. Jag försöker ändå tänka att det här är en del av upplevelsen och att jag faktiskt kan se min väg jag ska hoppa på bara lite längre ner. Jag kommer fram till den och skrapar och stampar av mig den värsta leran. Hittar en lucka i trafiken och kör. Nu regnar det väldigt kraftigt och jag som struntade i att ta på mig regnbyxorna. Det var orutinerat.

Det börjar bli dags för lunch och en restaurang dyker upp. Yes. Jag kommer in och ser förmodligen ut som en dränkt katt i varselgul jacka. Alla andra gäster tittar på mig. Inga andra turister, bara lokala människor. Den lunchen satt fint, skönt att komma in undan regnet. Eftersom jag var blöt kunde jag inte stanna för länge, eftersom jag började frysa. Tur för mig så hade regnet avtagit och det droppade bara lite. Så ut och iväg igen efter att ha fått påbörjat ett klippkort på restaurangen, trots att det var uppenbart att jag var en förbipasserande turist.

Resten av dagen höll sig regnet borta, men jag kände mig ändå kall och blöt och kände inte för att tälta. Jag behövde ändå handfatstvätta och jag visste att det fanns ett litet enkelt hotell ganska snart. Så det fick bli en natt där. Det var ju ändå min födelsedag.

Slutet av första dagen och början av andra dagen gick vägen slingrande bland korkekar och eukalyptusträd i ett otroligt lummigt och grönt område. Det var så otroligt vackert! Landskapet var böljande, med snälla backar både uppför och nerför. Senare under dag två övergick landskapet till mer jordbrukslandskap och det kändes som att tjuren Ferdinand hade kunnat sitta under en av alla korkekar. Det fanns också storkbon här och var, på nån stolpe eller så. Trafiken var ganska gles vilket var väldigt skönt!

Kommande dagar innehöll regnskurar och temperaturer runt 14 grader och inte mycket kallare på natten. Om det regnade eller om jag var blöt eller kall vid lunchtid åt jag på en restaurang, om inte så satt jag ute nånstans. Resterande nätter blev det tältning på campingar och jag behövde tack och lov inte sätta upp eller ta ner tältet i regn. Jag frös heller inte i tältet, men fick ofta sitta eller ligga i sovsäcken för att inte göra det heller. Hade jag varit för kall i tältet hade jag behövt köpa mer kläder, för jag hade oftast på mig alla icke-cykelkläder jag hade med mig om kvällarna. Det var tydligen ovanligt kallt och regnigt för den här tiden på året.

Så kom dagen jag skulle cykla in till Lissabon. Det här var cykeldag 5. Jag hade otrolig medvind hela dagen så jag bara flög fram. Jag hade räknat lite fel så jag trodde att det skulle vara längre till färjan än det faktiskt var, så jag hade startat extra tidigt dessutom. Två minuter innan jag kom fram till färjeterminalen började det regna, jag struntade i att stanna och bara körde på. Väl inne med en biljett i handen var det ca 30 min till avgång, så då bytte jag till en torr tröja. Vid det här laget var det fullkomlig storm ute, med kraftig vind och regn. Säkerhetsvakten, som hade hjälpt mig öppna den breda grinden för min cykel, pekade mot Lissabon och sa ”this weather, dangerous”. Jaja tänkte jag, jag ska på en färja nu och sen är det 6 minuter till mitt hostel i Lissabon, så det är ingen fara på taket.

Färjan tog ungefär 40 minuter och det gungade en del. Jag passade på att äta min medhavda lunch på båten, och det var nog bra. Tydligen blir man mindre illamående av att småäta, och jag tror den där lunchen hjälpte mig. Väl framme öste regnet ner. Jag har nog inte varit med om värre skyfall. Jag stod redo i alla mina regnkläder och kollade på telefonen exakt hur jag skulle cykla. 6 minuter, hur blöt hinner jag bli liksom.

Väldigt blöt. Det regnade så mycket att det var svårt att se gatstenen. Bilarna körde sakta och vinden piskade upp vatten så det kändes inte som att jag blev duschad ovanifrån, utan som att jag var med i ett storskaligt vattenkrig med vatten från alla håll. Svänger upp på gatan där mitt hostel ska ligga, det är spårvagnsspår i gatan, håller mig i mitten av dom. PANG! Där ligger jag mitt i vägen. Jag hann uppfatta att framhjulet åkte ner i ett svängande spår jag inte såg i tid och fastnade, sen flög jag åt vänster. Tur för mig att det inte kom någon bil och att jag hade väldigt låg hastighet. Jag tog mina solglasögon som flugit av och tog snabbt tag i cykeln och gick upp på trottoaren.

Den sista lilla biten gick jag med cykeln. När jag kom fram till hostelets reception såg jag förmodligen ut som en dränkt katt igen, för receptionisten sa ”oh, do you want a towel?!” innan hon började checka in mig. Min lilla vurpa gick bra. Inget mer än blåmärken på mig och lite snett växelhandtag på cykeln (som jag upptäckte först nån dag senare när jag kollade på en bild jag tagit på cykeln).

Det var skönt att komma fram men jag var lite arg på mig själv att jag inte bara väntat i 10 min tills den värsta skuren var över. För såklart när jag kom fram till hostelet, hade regnet avtagit rejält.

Vad jag hittade på i Lissabon kommer i nästa inlägg!

/Johanna

Cykelresa till Portugal

Just nu är jag mellan två jobb och har en månad på mig att göra vad jag vill. Givetvis blev det cykling då. Det här kommer bli en liten bloggserie om den cykelsemestern, postad i efterhand. Ville kunna njuta av själva resan utan att producera nånting förutom kilometer på cykeln medan jag var där.

Vart åker man då i mars och cyklar? Den frågan ställde jag mig också för ett tag sen och började genast googla runt. Man behövde tydligen åka ganska långt söderut i Europa för att få behagliga temperaturer i mars. Och utanför Europa hade jag inte lust att dra, det kändes långt och som att det skulle bli ett större projekt än vad jag orkade planera just då. Så södra Europa alltså. Närmare bestämt Portugal. Lite mer googling och det verkade som ett jättetrevligt resmål för just cykling, och våren ska tydligen vara en bra tid att åka också. Inte högsäsong, inte hett som på sommaren och vårgrönska. Perfekt. Taget!

Så det blev cykling i Portugal i 2,5 vecka. Flög ner till Faro i södra Portugal och cyklade sedan norrut mitt i landet längs väg N2, sen in mot Lissabon. Från Lissabon bar det av söderut längs Atlantkusten och slutligen österut längs Algarvekusten med avslut i Faro.

Innan turen kändes det spännande att cykla långtur utan att vara särskilt tränad för det. Jag kan inte påstå att jag kommit i cykelform efter benbrottet i höstas. Har också varit i Thailand i två veckor och efter det förkyld i över tre veckor. Efter tillfrisknande var det bara en vecka till avresa, så formen fick vara det den var. Foten kändes som en större osäkerhet, men oj vad taggad jag var på att komma iväg och ta revansch på långcykling!

I nästa blogginlägg skriver jag om de första dagarna i Portugal!

/Johanna

Det blir inte alltid som man har tänkt sig

Just nu skulle jag ha suttit på min cykel, nånstans vid Australiens östkust och trampat norrut. Istället sitter jag på ett flyg på väg hem med en bruten fot.

Man kan ju tro att jag bröt foten i en cykelkrasch. Nej, jag klev snett i ett hål på en trottoar när jag var ute på kvällspromenad med min kompis sambo för att titta på pungrävar som springer på elledningarna när det blivit mörkt. Jag var helt säker på att den bara var stukad, och att jag kanske skulle kunna cykla lite i alla fall. Om en vecka och hårt lindad.

Röntgen dagen efter visade tydligt att den yttre fotleden var bruten och jag fick kryckor och en plastsko jag ska ha i sex veckor. I och med detta är jag väldigt begränsad. Jag kan inte bära nånting och jag kan inte belasta foten. Att stå på ett ben i mer än 5 minuter är rätt jobbigt och att duscha känns ärligt talat livsfarligt. Måste fixa nån säker lösning hemma.

Dagen jag bröt foten borde jag också suttit på cykeln, men några dagar efter att jag kom fram började bli sjuk och var sen sängliggande i tre dagar. Jag hade fått covid. Vid tidpunkten för kvällspromenaden höll jag på att bli frisk igen, och jag tänkte att jag nog kunde börja cykla en eller två dagar senare. Men icke.

Nu har det gått en vecka sen jag bröt foten och efter flera samtal med försäkringsbolaget, flygbolaget och återbesök hos läkaren är jag nu på väg hem. Det känns såklart tråkigt att jag inte ens hann påbörja cykeltesan i Australien och nu är skadad för en tid framöver. Resan var planerad sen över ett år tillbaka och jag såg verkligen fram emot att både besöka min vän, besöka ett nytt land och cykla en bra bit där med allt vad det innebär med upplevelser.

Vi hann med att hitta på en del innan jag blev sjuk och under veckan med kryckor har jag också fått nya upplevelser. Allt tack vare Sophie och Matthew som har hjälpt mig med precis allt, kört mig runt och tagit med mig på utflykt som varit handikappvänlig. Jag är oändligt tacksam för denna generösa och kärleksfulla omvårdnad.

Nu ser jag fram emot att komma hem och ta en sak i taget därifrån.

Avresa till Australien om en vecka

Om en vecka åker jag till Australien och blir borta i en månad. Det känns väldigt overkligt att både skriva och tänka på det, trots att jag började packa för en månad sedan. Huvudsyftet till att jag åker dit är för att hälsa på en kompis som bor i Brisbane. Men när jag åker så långt vill jag vara borta ett tag, och är jag borta på resa ett tag vill jag ha med mig en cykel. Enkelt.

Jag kommer alltså inte att cykla i Australien en månad, utan hänga med Sophie också och göra annat. Men detta är främst en cykelblogg så jag kommer skriva mest om cyklingen här. Som det ser ut just nu kommer jag vara ute på cykeltur i 17 dagar. Rutten är typ planerad, ska bara lägga in den i en kart-app. I grova drag ska jag cykla norrut från Brisbane längs kusten, sen vika av inåt landet och cykla söder ut till Brisbane igen. För den som vill följa cykeldagarna lite närmare kan man följa mig på Strava.

Vad har jag kvar att göra nu sista veckan då? Det viktigaste är packat och klart i alla fall. Cykeln. Den står snällt och väntar i vardagsrummet och är noggrant tvättad, varenda sten i däcken är bortpetad, alla verktyg för montering är där och lite annat cykelrelaterat. Hela paketet är invägt på 23 kg, 2 kg tillgodo på viktgränsen, så det känns bra. Tältet och alla skosulor ska också rengöras noggrant för att få släppas in i landet, så det ska jag göra i helgen.

Cykelsadeln var ju en grej från förra turen som absolut behövde uppgraderas. Jag gjorde research och letade och funderade och läste omdömen. Ett tag var jag inne på en 3D-printad sadel, men sen hittade jag en som jag trodde ännu mer på. Kruxet var bara att det är en småskalig producent i USA och cykelsadlarna på deras hemsida var slut i lager och de svarade inte på mina mail. Efter lite mer finkammande på internet så hittade jag en återförsäljare i Tyskland, men som också hade slut i lager. Mailade och fick snabbt svar. Jo det var inget kvar i lager nu men skulle nog komma in i oktober när de i USA hade producerat lite mer. Skit också. Men vänta, hon skulle få in en reklamerad sadel där lädret hade släppt där det var fastlimmat på ett ställe, men hon skulle skicka den på lagning och sälja den som ”used”. Var jag intresserad? Såklart att jag var! Dom här sadlarna är dyra, så gärna lite rabatt för min del! Och idag äntligen fick jag hem den!

Jag borde nog kolla på instruktionsvideon på hur man installerar den, och sätta den på mountainbiken och ta en tur med den i helgen. För det vore ju nästan oansvarigt att köpa en helt ny sadel till en långtur utan att ha testat den en enda gång.

Efter cykelturen i somras har jag också köpt nya cykelväskor eftersom de jag hade gick sönder. De visade sig efter lite grävande i inkorgen att de var 10 år gamla, så nån reklamation var bara att glömma. Utöver det har det också blivit nya cykelskor då de jag hade var för smala så det stack i tårna. Komfort på cykeln är en prioritet, för har man ont så förtar det tyvärr lite av upplevelsen.

Endast tre arbetsdagar kvar (är ledig på fredag) och tre helgdagar, sen sätter jag mig på tåget jättetidigt på onsdagmorgon mot Gardermoen. Därifrån flyger jag först till Köpenhamn, sen till Singapore och därifrån till Brisbane. Nästa inlägg blir från down under!

/Johanna

Från Røros och hem till Lillehammer

Nu har det gått en vecka sedan jag kom hem från cykelturen. Tiden går fort när man har roligt. Har hunnit få besök av min kompis Sophie (som jag ska hälsa på i Australien i september) och vi har vandrat i Jotunheimen. Nu har hon rest vidare och jag har kommit till ro att skriva lite om de sista tre dagarna av cykelturen.

Dag 5

Efter vilodagen i Røros hade jag kollat vädret för de kommande dagarna och sett att de två första skulle vara varma och torra, men regna den sista dagen. Så jag bestämde mig för att försöka cykla lite längre när det skulle vara torrt så att jag inte skulle behöva spendera fler timmar än nödvändigt i regn. Jag hade tyvärr fått erfara att mina regnkläder inte höll mig torr jättelänge.

Jag kände att vilodagen hade gett mig lite extra energi och tillsammans med det fina vädret kändes det lätt att trampa på. Kanske också för att det var mer nerför än uppför. När vattnet började ta slut i flaskorna i slutet av cykeldagen, när också samhällena jag passerade blev allt mindre, fångade jag en äldre herre som precis klivit ur sin bil. Såklart hade han vatten åt mig, och precis runt hörnet i en kran också. Perfekt. Tackade och rullade vidare.

Hade kollat ut en plats jag trodde skulle vara bra att tälta vid, men det visade sig att det var alldeles för öppet där. Det var vid en sjö, men alla hus ovanför skulle ha fri sikt över allt jag gjorde, och jag kände för lite mer privatliv, så jag trampade vidare. Kort därefter hittade jag stället. En liten nerförsbacke ner från vägen, skymd av träd och högt gräs, men nån som klippt gräset ner till en liten badplats där det till och med fanns utemöbler! Nu låter det kanske som att jag var på nån annans tomt, men det var långt till närmsta hus och det som låg närmast var en kohage, så jag tänkte att här får jag vara. Tack allemansrätten.

Började med ett svalkande men ändå skönt bad, sen lagade jag middag. Det kom ett par med en hund som skulle doppa tassarna och mannen kastade några kast med fiskespöet. De hade stuga i närheten och stannade inte länge. Sen var det bara jag resten av kvällen. Slog upp tältet och somnade tungt efter 12 mil cyklade.

Dag 6

Nästa morgon var det väldigt fuktigt. Det hade nog varit lite svalare under natten, men det mesta torkade i stort sett upp när solen värmde lite mer. När jag packat ihop mig och precis skulle leda cykeln uppför den lilla backen fram till vägen hörde jag att det var nån med en traktor som höll på med ensilagebalarna som stod precis vid vägen. Typiskt. Tänk om det var bonden och tänk om han eller hon inte gillade att jag var där. Jag satte mig ner igen och väntade en stund, tänkte att det inte var så många balar som skulle flyttas, om det nu var det som pågick där uppe. Jag skulle ge det 10 minuter. Efter 15 minuter tänkte jag att skit samma, nu vill jag komma igång med min cykeldag.

Mycket riktigt höll bonden på med sina balar och jag hejade så glatt jag kunde med bestämda steg mot vägen. Han hejade dämpat nästan utan att se på mig. Och så var det inte mer med det.

Den här dagen var också varm och lättcyklad, fortfarande mer nerför än uppför med upplevelsen av att det var platt. Jag hade lunchpaus vid Norges näst största sten, enligt en äldre dam som gjorde mig sällskap. Så mysigt när folk vågar komma fram och vara nyfikna och småprata en stund.

Från Rena ner till Elverum hade jag valt den östra sidan av älven Glomma eftersom den vägen såg mindre ut. Det var den, men den var nyasfalterad och det var nästan ingen trafik, så det var en fullpoängare! Väl nere i Elverum fyllde jag på vattenflaskorna på en kinarestaurang, eftersom jag bara hade några kilometer kvar innan tältplatsen jag hade sett ut.

Det skulle finnas ett vindskydd vid en sjö som inte skulle vara så långt ifrån en avsides grusväg dit det var ”lätt att ta med barn”. Så jag tänkte att det också borde vara lätt att ta med en cykel dit. Ikke. Det gick knappt att gå utan cykel för det var nån slags skogsmaskin som kört där, så jag vände efter bara några meter. Typiskt. Jag hade inte lust att ta in på campingen lite längre bort på asfaltsvägen. Den hade inte fått bra omdömen. Men den här skogen var snårig och sumpig och det såg svårt ut att hitta tältplats. Att få ett bad efter en svettig dag hade jag gett upp nu. Testade en annan stig utan cykel, men den var sumpig och ledde inte till nåt bra ställe.

Var nära på att ge upp på väg tillbaka mot asfaltsvägen, när skogen öppnade upp sig och det såg faktiskt riktig trevligt ut. Så där fick det bli, trots att det var mellan en större väg och ett tågspår, och att jag syntes från grusvägen, men klockan var rätt mycket så det var väldigt dags att slå upp tältet och laga mat. Det blev korv och pasta med tomatsås med några färska tomater på.

Jag hörde inga tåg och trafiken från den större vägen störde mig inte direkt. Två bilar körde förbi på grusvägen, men de störde mig inte heller. Antingen såg de inte mitt gröna tält i skymningen, eller så brydde de sig inte om det. Efter att ha blivit biten av en pytteliten men skarp myra på armen, jagat ut kanske hälften av alla mygg och flugor från tältet var det dags att sova efter en 12-milsdag igen.

Dag 7

Sista dagen. Den kortaste men också den regnigaste. Motvind hade jag också nästan hela dagen. Jag hade ändå gott humör. Jag visste att det här vädret skulle komma på den här dagen, så jag hade bara 8 mil hem. Jag hade förberett lunch i en matlåda – rester från middagen dagen innan och snacksväskan var fylld. Jag hade också en bra och spännande bok att lyssna på, så mig gick det ingen nöd på.

Lite navigering första halvdelen, men tillslut var jag på känd mark och kunde stoppa undan telefonen som hade börjat varna för att den var lite väl blöt. Vid lunchdags svängde jag in vid en busskur och bytte tröja på grund av mina ikke täta regnkläder. Till nästa tur får jag nog uppdatera lite där. Är sugen på att testa vattentäta sockar. Ja det finns. Nej, det är inte plastpåsar.

Tillslut var det bara sista backarna kvar i Lillehammer, upp till vårt lilla radhus där Alex var hemma och mötte mig. Så fint att komma hem!

Summering

Då var den här turen slut. Den kändes väldigt kort, som att jag precis kommit in i lunken, och då var den nästan slut. Men det var också skönt att komma hem, speciellt efter regn och motvind en hel dag. Jag kände mig stark och i bra form under hela turen. 643 km på 6 cykeldagar. Totalt 36:52 timmar cyklade, exklusive pauser.

Även på denna tur har jag mött fina människor, sett vackra landskap och haft det himla bra. För mig är det här bland det bästa jag vet.

På den här turen gick mina 10 år gamla cykelväskor sönder, den limmade sömmen nederst höll inte längre, så de ska jag snabbt byta ut inför Australien. Det är några fler justeringar jag ska göra inför Australien också, men det får bli ett annat blogginlägg.

/Johanna

Translate »