Vandring bland vulkaner och paddling på en flod i grönska

Hejsan!
För ett par dagar sedan tog jag ledigt från cykeln och gjorde annat några dagar. Eller nu är det typ en vecka sedan men har varit ute i bushen och cyklat och inte haft internet när jag haft tid och inte haft tid när jag haft internet. Men nu ska jag berätta om några cykelfria dagar.
Det finns en vandring här på Nya Zeeland som heter Tongariro Alpine Crossing och det sägs att det är den vackraste endagsvandringen här i landet. Det var en av få attraktioner jag hadde sneglat på innan jag kom hit så den fanns med i min första färdrutt. Detta ligger mitt på nordön. Jag cyklade till ett pyttelitet samhälle som heter National Park som ligger precis utanför nationalparken ”Tongariro National Park”. Lite förvirrande. Där installerade jag mig på ett hostel som hade shuttles till vandringens start och hämtning vid slutet åtta timmar senare.
Dagen efter var det uppstigning tidigt. Jag hade förberett allt dagen innan så att det bara var att krypa i kläderna och stoppa i sig frukosten. Hade till och med lånat en stor ful töntig solhatt eftersom jag skulle bli stekt av solen annars, enligt Mike i hostelets reception. Det är tydligen ett lotteri det här med vädret. Om det är för dåligt väder, typ molningt eller blåsigt är det för farligt för att gå upp dit eftersom vädret kan skifta väldigt snabbt. Jag hade tur. Det var helt molnfritt och varmt och klart väder på morgonen.
Först vandrade jag och ett tåg andra genom ett busklandskap som sen övergick till ett stenlandskap ju högre upp vi kom. När vi närmade oss vulkanerna fanns det en skylt som varnade att ett aktivt vulkaniskt område nu skulle beträdas och upplyste om farorna och uppmanade att direkt vända om om det började ryka ur kratrarna. Som tur var visade en lampa att det var grönt att gå upp. Väl uppe på typ en platå bland kratrar var det otroligt vackert och mäktigt! Vissa kratrar hade grönblå sjöar som luktade svavel, andra var helt röda inuti. Så läckert med alla färger och tanken på att de var aktiva vulkaner. Jag gjorde även en avstickare upp på toppen av Mount Tongariro, 1967 meter över havet. Därifrån blev jag helt tagen av utsikten för man kunde se så långt åt alla håll eftersom det inte var ett enda moln på himlen. Jag kunde se ända bort till Mount Taranaki som ligger på västkusten ett antal tiotal mil därifrån.

Under den fortsatta vandringen åt jag mina lunchmackor och smörjde in mig med mer solkräm flera gånger. Ändå var jag lite röd i ansiktet och på armarna när jag kom tillbaka till hostelt. Jag var också helt mör i benen och fötterna. Jag är verkligen inte van att promenera en hel dag. Jag hade träningsvärk på ovansidan av fötterna i flera dag efteråt. Märklig känsla.
Dagen efter stannade jag på hostelet för att vila benen inför kommande cykeldagar. Jag delade rum med fem andra, bland annat två killar från Schweiz som jag hängde med under dagen och klättrade på hostelets klätterväggar med och vi lagade tacos tillsammans på kvällen. Pratade om allt möjligt, om resor, Schweiz, Sverige, Nya Zeeland, äventyr, studier, relationer och allt där emellan. Det är så härligt att det är så lätt att träffa och lära känna folk på hostel. Jag ska försöka ta med mig den öppenheten hem till Sverige sen.

Två dagar senare satt jag i en kanot på Whanganuifloden tillsammans med familjen Mc’Donald, mamma med tre pojkar mellan 11 och 18 år som var jättetrevliga och roliga. Med oss hade vi guiden Wai, en äldre kvinna med tatueringar och alltid ett leende och skämt och historier nära till hands. Hon var Maori och hennes stam hade bott och levt vid floden i flera generationer. Hon berättade mycket om floden och historian och ledde oss genom mindre forsar och lagade mat åt oss och höll oss proppmätta hela helgen.
Vi paddlade lugnt längs floden och det kändes som jag var med i jungelboken med all grönska, fågelkvitter och vattenfall. Väggarna av sandsten var höga och vattnet hade format den på olika sätt. Vi var ute i tre dagar och tältade på tältplatser som fanns längs floden. Jag är så glad att jag åkte på den här trippen för jag njöt verkligen av att sakta glida fram bland allt det gröna och se skogen från vattnet. 

När jag kom tillbaka var jag solbränd, biten av sandflugor, trött i armarna och helt salig av upplevelsen. Jag bodde hos en familj som låter en del som ska ut på floden eller just kommit tillbaka bo hos dem. På kvällen när jag kommit tillbaka tog Paul med mig upp på berget som jag glömt vad det heter. Högt är det och toppen är alltid snöklädd. På vägen upp visade han mig ett vattenfall som är med i Sagan om Ringen, där Gollum sitter och äter fisk. Coolt! Sen körde vi vidare och tittade på solnedgången och på molnen som sakta gled förbi i ögonhöjd. Så himla vackert och magiskt. Tänk att folk bor i sånna här fina miljöer. Jag tycker synd om dom som aldrig lämnar betongen.

Dagen efter var det upp och iväg på cykeln igen. Jag hade fått tips om en vacker och liten väg rakt österut av en annan cyklist som jag träffade på hostelet i National Park. Jag ändrade min rutt och styrde kosan österut istället för söderut. Men mer om det i nästa blogginlägg då jag också berättar om hur jag firade jul vid havet bland palmer!
Hej så länge!

Märkliga saker längs vägen

Hejsan!
Nu har jag cyklat i drygt en vecka och tillryggalagt typ 30-50 mil. Jag har inte stenkoll på varken dagar eller antal mil. Kollar knappt på klockan eller håller reda på vilken veckodag det är. Jag äter när jag är hungrig, och sover när jag är trött, vilket betyder mycket mat och mycket sömn. Jag måste säga att det är en väldigt skön kontrast till det inrutade, tidsstrama, kalenderstyrda livet. Spontanitet är grejen för mig just nu.
När jag cyklar såhär träffar jag mycket folk också. Och tvärt om mot för vad många kanske tror så känner jag mig inte ensam. Jag snackar med folk varje dag, frågar saker, om vägen, om tips, småpratar. Många är nyfikna och kommer fram och frågar allt möjligt om vad jag gör, hur långt jag ska cykla, var jag kommer ifrån och om jag är här helt själv?! Jag kanske är lite av en eremit också.
Men nu till vad jag tänkte att det här inlägget skulle handla om. Märkligheter. Jag har stött på en del längs vägarna, människor, djur, skyltar, mat, stadsdelar och hela städer. Just nu är jag i Rotorua, som på grund av den geotermiska aktiviteten luktar ruttna ägg av svavelkällor som finns här. Men mer om allt det i nästa inlägg.
Här kommer en bildkaskad av märkliga saker.
Något jag trodde var bönor i tacosås visade sig vara finmalda bönor nedtryckta i en burk så att det såg ut som kattmat. Tur jag var hungrig så jag kunde klämma hela burken, för så äckligt var det inte.

Jag hade blivit rekommenderad av familjen Rodgers i Auckland att det fanns ett ställe i Thames där man kunde göra sitt eget jordnötssmör.

Det här är alltså jordnötssmöret och inget annat. Allt i hela butiken var på lösvikt och killen som servade och jonglerade med mina varor verkade verkligen gilla att digga housemusik i affären. Inte mig emot med bra stämning!

I Tairua hittade jag en ekologisk affär. Det visade sig att dom gjorde sin egen ekologiska glass där, så jag beställde direkt chokladglass!

Av Dawn som jag lärde känna i Thames fick jag tre burkar creamy rice. Det är typ som risifrutti fast i konservburk. Sliskig och supergod! Åt upp alla tre burkar på en gång.

Dom senaste dagarna har jag cyklat förbi ett antal av dessa gigantiska häckar. På andra sidan växer kiwifrukter (och kanske annat också?) och dom vill man skydda från vinden. Dom små ludna frukterna är känsliga mot frost också.
Cool lekpark på Coromandelhalvöns västkust. Nästan så att jag skulle kunna leka där nu.

Nya Zeeland är världens centrum, i alla fall enligt den här kartan. Men vem har sagt att Europa ska ligga i mitten?

Kom på att jag glömde lägga upp en bild på Hot Water Beach i förra inlägget. Såhär höll vi på att gräva fram det varma vattnet, bygga vallar runt pölen och sen sätta sig och marinera.

I förrgår cyklade jag Hauraki Rail Trail. Det är en bilfri cykelled mellan Thames och Waihi. Man cyklar bland annat genom ett gammalt gruvområdena på vägen där rälsen en gång låg för att frakta malmen. Här kom jag fram till tunneln.

Tunneln var lätt över en kilometer lång och typ kolsvart, tills jag tog av mig solglasögonen…

Cyklister jag mötte i tunneln hade cykellysen. Tyvärr hade jag mina längst ner i packningen så jag hoppade av och ledde cykeln genom tunneln. Ville inte skrämma barnfamiljen så jag tände inte julgransvästen förrens dom var ute ur tunneln.

Ute på andra sidan berget!

Berget som tunneln går igenom och som har en bilväg runt.

Körde vidare och hittade ett par förhistoriska förtjockare, eller är det  flotationsceller?

I Waihi finns det ett dagbrott mitt i stan där man bryter guldmalm. Hålet och maskinerna var inte lika stora som i Aitik men ligger betydligt mer centralt. På andra sidan kameran syntes flera bostadshus och centrum ligger typ tio minuters promenad från dagbrottet.

En liten omväg in till Tauranga.

Här säljer dom minsann färska julgranar!

I ett bostadsområde i Tauranga hade alla grannar gått samman och superpyntat sina hus med blinkande grejer.

Stötte på höns och en tupp på en rastplats mitt i skogen. 

På nästa rastplats var det en ensam nyfiken tupp. Detta är alltså på toppen av en backe fortfarande mitt i skogen.

På väg in till Rotorua igår stötte jag på ett glatt gäng forspaddlare. Frågade efter vägen till ett vattenfall jag fått tips om och ville se.

Jag hittade vattenfallet – och forspaddlarna!

Hej så länge från en märklig cyklist!

Coromandelhalvön har bjudit på både det ena och det andra

Hallojj!
Jag kom precis på att jag inte berättat om hur jag tänker cykla dom här 15 veckorna på Nya Zeeland. Såhär ser den ut i alla fall, gjorde den snabbt på paint innan jag for. Den har redan hunnit ändrats eftersom jag fått tips längs vägen. Jag ska till exempel inte föla nordöns nordöstra kust så långt som det ser ut, jag sneddar över och kör en platt, fin och bilfri cykelväg istället. Sen kommer jag nog inte köra ända längst ner på sydön. Jag kör nog över ön från Queestown till Christchurch och vandrar lite mer istället med Queenstown som utgångstpunkt.
Första versionen av min färdrutt som redan har ändrats efter tips längs vägen
Men var är jag nu då? Jo, nu är jag i en liten stad som heter Tairua som ligger på Coromandelhalvöns östra sida. Jag har alltså cyklat från Auckland längs kusten och upp på den lilla halvön och är nu på väg söderut längs östkusten, men imorgon som sagt sneddar jag över, halvön och cyklar till Thames igen. Där var jag för några dagar sedan och skulle bo i famlijen Rodgers hus som just nu är tomt. Gick runt och hejade på några grannar, eftersom de visste att jag skulle komma kändes det bra att hälsa så att de inte skulle undra vem det var som smög runt med en cykel i solbrillor.
När en av grannarna, en nypensionerad dam som heter Dawn, förstod att jag skulle bo i det tomma huset bjöd hon genast in mig att bo hemma hos henne istället. Så där fick jag egen säng, badrum och ägg till frukost från hönsen på gården. Hon hade rest mycket och tyckte Island var häftigt och drömde om att åka till Grönland. Jättehärlig kvinna! Hon sa att jag fick stanna hur länge jag ville och komma tillbaka när jag ville, även om hon inte var hemma, så hon visade var extranyckeln fanns. Det kändes nästan som hon inte ville att jag skulle cykla vidare riktigt än, och jag kände väl lite så också att det blev för kort, så vi bestämde att jag kommer förbi igen när jag är klar med halvön, så därav ändrad rutt. När jag ringde idag och sa att jag kommer imorgon sa hon att jag inte behövde ta med mig middag för hon skulle bjuda på lamm!
Nästa natt bodde jag hos Dawn’s kompis och hennes man i Coromandel. Dom hade en jättestor trädgård med massa exotiska grejer som olivträd, plommonträd, persikoträd och citronträd. Citronerna var stora som apelsiner! Sverige låter lite kargt med kål, potatis, morötter och äpplen.
Frörutom att smaka den största citronen jag sett i hela mitt liv i Coromandel åt jag också musslor och fish and chips. Dom är kända för sina musselodlingar och sea food där. När jag promenerade upp för ett berg för att se på solnedgången syntes musselodligarna eftersom det var lågvatten.

Nom nom, färska musslor

Solnedgång över musselodling i Coromandel

I Coromandel hittade jag också ett jättestort kauriträd. Dom är lite speciella eftersom dom växer spikrakt uppåt och har trädkronan längst upp. Dom växer väldigt långsamt också, och eftersom träet då blir väldigt hårt var dom mycket populära som master till engelsmännens båtar på 1800-talet. Därför är kaurin en hotad art idag och man försöker återplanera så myket man kan.

Stort och gammalt kauriträd

Om jag någonsin har uttryckt att en backe är lång och brant så tar jag tillbaka det. Speciellt om jag gnällt från min 10-kilos racer. Backarna här på Coromandelhalvön är för det första ordentligt långa, flera kilometer och sen är dom branta också. Jag har haft på lägsta växeln hela tiden och stretat på uppför i typ 5 km i timmen, promenadlångsamt alltså. Tack och lov är dom väldigt slingriga så man ser inte mer än hundra meter framför sig. Och tack gode gud för att uppförsbackarna tillslut blir nerförsbackar! Men jag vågar inte släppa på helt utför eftersom mitt tunga lass snabbt kommer upp i för höga hastigheter. Tänk ett rullande lass på över hundra kilo (jag, cykel och packning totalt) på två hjul på en väldigt slingrig och smal nerförsbacke som är 3 km lång. Jag måste kolla så jag inte slitit ut mina bromsar.

Branta långa backar, men här blir det nerför!

Dom här backarna går ändå bra och jag tror jag börjar vänja mig nu för idag kände jag mig riktigt fräsch uppför! Så kände jag mig däremot inte i förrgår när jag vid 20.30-snåret stapplade in hos långfärdscyklisten Eva i Whitianga efter kilometervis med uppförsbacke. Då hade jag klämt 3 energybars den senaste timmen och var ändå helt skakis i benen och trött i huvudet. Jag har nog aldrig varit så slut i kroppen förut. Vätternrundan var en platt lätt långtur i jämförelse.
Men nu har jag som sagt tagit det lite lugnare dom här dagarna och har varit till några stränder längs vägen, bland annat New Chum Beach som ska vara topp 10 i världen. Det var så häftigt för det var typ 30 minuters promenad dit längs en stenig tråkig strand och på stigar genom skogen, så tillslut nästan snubblar man över stranden för plötsligt var den där! Tyvärr badade jag inte i det turkosa vattnet för meterhöga vågor dånade mot stranden och ingen annan badade. Sen har jag varit till Cathedral Cove, en strand med en sandstensgrotta typ, så man går igenom grottan och kommer ut till strandens fortsättning. Där badade jag men huga vad Stilla Havet är kallt! Idag var jag på Hot Water Beach. Där måste man vara när det är lågvatten för då kommer man åt att gräva fram hett vatten från den varma källan som är väldigt nära ytan. Man gräver alltså sin egen sand-jacuzzi. Så där låg jag och plaskade och grävde gropar med andra varmvattensugna människor. Märkligt och coolt.

Det är så himla kul att resa såhär, själv med all sin packning på cykeln. För mig är det total frihetskänsla. Jag kan stanna när jag vill, cykla så långsamt eller så fort jag vill och äta när och vad jag vill, för allt blir bränsle till benen. Sen är det så härligt att känna alla dofter och varma medvindar samtidigt som man luktar på havet. Drömskt va? Självklart blir det regn och kall vind också (och kanske snö på sydön). Jag har redan blivit duschad några gånger och cyklat uppförs i motvind och blivit uppäten av mygg en kväll när jag satte upp tältet. Men det här är ju en utmaning också och det älskar jag, livet bortom det bekväma!

Så ut och spontancykla, that’s what I’m doing over here!
/Johanna the biker