Nu är jag inne på spurtsträckan av cykelturen

Hej!
Nu är det inte långt kvar till cykeläventyrets slutdestination – Christchurch. Just nu är jag i Farlie och har fyra dagars cykling framför mig innan jag är där. Enligt Google Maps ska det vara lätt nerför eller platt på vägen dit så det kommer nog gå bra. Annars hade jag behövt vilodag för jag har redan cyklat tre dagar i sträck. Oftast tar jag paus var fjärde-var femte dag för återhämtning. Men nu har jag lite tajt med tid för jag vill komma fram den 3e mars eftersom jag ska på en möhippa den 4e. Jag har nämligen en kompis där som ska gifta sig den 7e mars! Jag träffade henne när jag var utbytesstudent i Kanada för fem år sedan, så det ska bli väldigt kul att gå på hennes bröllop i Christchurch.
Efter att jag lämnat havet cyklade jag inåt landet mot bergen igen. Jag hade väntat mig brant uppför och nerför, får så hade det varit på västkusten och på nordön bland bergen. Men här var det väldigt platt och behagligt med aningens lutning heltiden, så det märktes inte att jag cyklade högre och högre upp.
Mitt på den platta raka vägen hittade jag ett museum om geologi och fossil. Det handlade mest om vad man hittat lokalt och lite historia kring det. Så himla intressant! Tydligen är det väldigt vanligt att bönderna runt omkring där hittar ett ben från en utdöd delfin som levde för ungefär 25 miljoner år sedan. Bara i kullen bakom museet liksom. Jag var den enda besökaren så kvinnan visade mig runt och berättade om allt. Sen pratade vi geologi och bergarter. Jag var där i över två timmar. Himla intressant. 

Jag cyklade vidare mot Mount Cook och bergen började växa fram och runt kröken väntade en jätteblå sjö, Lake Pukaki. Fint väder hade jag också, tills efter lunch. Då sa det PANG och sen var det stark motvind resten av dagen. Jag cyklade i typ 10 km i timmen och helatiden såg jag husen dit jag skulle och kände hur dalen bara blåste på mig. Inte ens musik hjälpte mig för att tagga till. Tack och lov var benen starka och kändes bra, men det var en psykisk prövning. 
När jag tillslut var framme och hade satt upp mitt tält kände jag bar för att sitta där resten av kvällen och inte prata med någon.
Dagen efter tog jag mig en liten promenad in i en annan dal och hade tur med vädret så jag kunde se självaste Mount Cook! Det är Nya Zeelands högsta berg och är nästan 4000 meter högt, det var mäktigt att se. På väg tillbaka mot mitt tält träffade jag ett par från Auckland och började prata. Kvinnan, Jone, var helt amazed att jag reste på egen hand, så ung och till andra sidan jorden. När jag sen sa att jag cyklar runt tappade hon hakan. Oj hon var imponerad. Det som gjorde mig mest glad var att hon sa att jag hade inspirerat henne. Det är den största komplimang jag kan få. Har jag inspirerat en enda person genom den här resan är jag mer än glad!
Efter lunch i parets husbil var det dags att cykla tillbaka samma väg som jag hade kommit dagen innan. Jag såg verkligen fram emot medvind och den platta vägen med lätt medlut. Såklart hade vinden vänt från gårdagen och jag cyklade i motvind precis hela dagen. Det tog mig 6 timmar att cykla 6,4 mil. Men den här dagen behövde jag inte musik för jag kände mig så glad och fylld av energi. När jag började känna mig hungrig och kort efter det trött i kroppen stannade jag i någorlunda lä och åt fem mackor innan jag fortsatte. Jag kom fram till campingen ganska sent så det var bara att krypa in i tältet och släcka pannlampan.

I förrgår var jag på nånting riktigt coolt – en guidad stjärnskådning vid Nya Zeelands största teleskop. Där bedrivs forskning och de letar främst efter planeter kring stjärnor långt borta. Dagen hade varit otroligt het och solig så på kvällen var det helt klart väder. Vi visades runt och fick se teleskopet från insidan av kupolhuset det bor i. I rummet intill var det massa datorer med lappar och noteringar på både engelska och japanska, eftersom forskningen är ett samarbete mellan ett universitet här och ett i Japan. I ett lika stort rum vägg i vägg fanns servrarna som lagrar all galet mycket data som teleskopet samlar in i form av flera bilder per sekund.
I slutet av kvällen fick vi kolla i lite mindre teleskop och se både månen och Jupiter med tre av dess månar. Det var så himla coolt! Månens kratrar var jättetydliga med skuggor och allt. Och det var lätt att se Jupiters färg och mönster med månarna som tre små lysande prickar på rad. Nu vet jag dessutom mer om stjärnbilder. Att Orion här på södra halvklotet är upp- och ner, att hans svärd inzoomat ser ut som en shoppingvagn, var stjärnan Sirius är, hur man ser skillnad på en planet och en stjärna, att södra halvklotet inte har någon polstjärna och jag har sett stjärnbilden södra korset som man inte kan se från norra halvklotet. En väldigt vacker och fascinerande kväll. Coolt att få se på riktiga grejer, instrument som används för forskning och inte bara är till för att visa turister.

Just nu sitter jag och äter frukost i tältet – en banan och mackor med majonäs. En väldigt typisk frukost under den här cykelturen som börjar lida mot sitt slut. 
Hur känns det då? Jo jag börjar känna mig redo att kliva av cykeln. Jag har varit inställd på det och säkert på grund av det börjar jag känna mig nöjd. Jag har ju sett så himla mycket och varit med om allt möjligt. Människor, landskap, små vandringar, paddling, museer, storstäder, små samhällen, gömda skatter och fantastiska naturfenomen. Jag är så himla tacksam att jag fått vara med om detta och är så glad att jag begav mig ut på det här cykeläventyret som så länge varit en idé som jag ville förverkliga. Det var mycket bättre än jag hade förväntat mig.
Jag måste säga att jag har haft otroligt tur med vädret. Jag har fått berättat för mig att det tydligen kan regna så mycket att vägen är om en vattenpöl och att man inte ser nånting. Störst risk för det är på sydöns västkust där jag hade strålande solsken varje dag. Jag har haft väldigt flyt också. Flera gånger har jag träffat rätt människor vid rätt tillfälle och folk här är så otroligt hjälpsamma och snälla. Det är en självklarhet att dela med sig och hjälpa till. Jag har inte haft några större skador och cykeln är även den hel. Nu har jag ju fyra dagar kvar and it’s not over until the fat lady sings.
Men den här solskenshistorian har inte alltid varit glamorös. Jag har slitit i motvind och regn och ibland båda samtidigt. Ibland har jag varit så slut och utmattad i kroppen att det inte ens gick att äta mig ur det, socker hjälpte inte. Vissa nätter har varit ordentligt kalla så jag har haft på mig nästan alla kläder jag har. Vissa dagar har varit så varma att det bara inte gick att stanna i solen för det var så hett och jag har varit med om både saltbrist och vätskebrist. Det har funnits dagar då jag inte duschat på tre dagar och krupit ner i sovsäcken klibbig av svett salt och gammal solkräm. Nån gång har jag ätit slut på min mat och varit tvungen att ransonera mina sista kalorier och ätit endast ris till frukost. För det mesta har det varit enkel och ensidig mat då fler en tre ingredienser varit lyx. Kläder har varit blöta och ofta känns allt fuktigt i de vattentäta cykelväskorna.
Men alla de här ingredienserna gör den här cykelturen till ett äventyr, man vet aldrig vad som väntar runt hörnet och den känslan tillsammans med frihet och enkelhet är bland det bästa jag vet. Att klara sig på det jag bär med mig och resa runt med egen kraft är enligt mig den ultimata frihetskänslan. Att sen få känna på det i detta underbart vackra och varierande land med de snälla, generösa, hjälpsamma och fina människorna, alla med en egen historia, har gjort den här resan till den bästa jag har gjort.
Med det sagt så vill jag uppmuntra till äventyr och förverkligande av sina drömmar. Man lever bara en gång och jag vill  i alla fall inte sitta på hemmet när jag blir gammal och ångra mig eller undra hur det där hade varit, det som jag gått och tänkt att jag ville göra.
Lev väl.

Spännande möten längs sydkusten ledde till ändrad rutt igen

Tjenare!
När jag reser själv såhär är det så lätt att träffa människor och börja prata. Cykeln är ofta en ice breaker. Dessa möten är så roliga och givande och ger mig positiv energi. När jag nu har cyklat längs sydöns sydkust har jag träffat många intressanta människor som både har inspirerat och hjälpt mig.
Det var så härligt att se havet igen och höra vågorna dundra in mot stranden. Min första havsanhalt blev Riverton, en liten by precis vid havet med segelbåtar. Under dagen hade jag haft tur att ha medvind och under kvällen hade det lugnat ner sig till en lätt havsbris. Mysigt.

På natten vaknade jag av att det stormade ordentligt. Det ösregnade och vinden tog tag i tältet och slet det kraftigt hit och dit. Jag låg nervöst och funderade på om tältpinnarna i marken skulle slitas upp och jag liggandes där skulle vara det enda som hindrade tältet från att blåsa iväg. Jag övervägde att gå ut och sätta upp stormlinorna men kom fram till att tältet nog inte kommer flyga iväg, och stormen lägger sig nog snart. Jag lyckades somna om men vaknade en gång till. Vet inte hur länge jag sovit men det var fortfarande samma oväder som ruskade om mitt tält. Jag var inte tillräckligt nervös för att gå ut och sätta upp stormlinorna. Istället tänkte jag att det här, det är då ett äventyr.
På morgonen efter hade vinden avtagit något men det regnade fortfarande. Himlen var helt grå så jag bestämde mig för att ta en vilodag och hoppas på att vädret skulle vara bättre nästa dag. Efter det beslutet gick jag ut och satte upp stormlinorna. Jag fattar inte hur vinden fått sån kraft eftersom jag tältade mellan en hög tät häck och en husvagn…
Vid frukosten träffade jag en grov man med ett glatt och hurtigt humör. Han hade en ledig dag från jobbet som brandman och vi snackade över en kopp örtte som han bjöd mig på. Han berättade att han bodde med hela sin familj, fru och fyra barn i den kolossala husbilen ute på gården som snarare var en lastbil. För ett par år sedan hade dom sålt huset och bilen och flyttat in i den där för att lättare kunna resa omkring mer. Både han och hans fru jobbade deltid för att kunna ha mer tid till familjen och utflykter. Fint och fritt.
Mitt i testunden kom en tjej med långt hår in och ring i näsan och frågade om någon av oss hade kaffe. Jo han hade snabbkaffe i husbilen som hans fru drack. Själv var han ingen kaffedrickare. Han var också vegetarian liksom hela hans familj. Kaffet var hennes startknapp på dagen och hon joinade in i samtalet som övergick till diskussion, fortfarande med bra stämning.
Efter frukost åkte brandmannen vidare och jag och den långhåriga tjejen, Christine satt kvar och pratade. Hon sa att hon tänkte gå till byns lilla museum innan hon åkte vidare och frågade om jag ville följa med. Självklart! Hon visade sig vara en surfartjej som bodde i sin bil när hon körde mellan stränderna. Jag knölade in mig i passagerarsätet med surfingbrädan som var intryckt på diagonalen i bilen. Så himla charmigt!
Museet var väldigt fint och välgjort. Det berättade om byns historia, om att säljägare och valjägare kom hit från England och Skottland och bosatte sig och startade sina nya liv här med familj och allt. Jag är så himla imponerad av att människor kom ända hit från Europa för över hundra år sedan och började från noll och byggde upp samhällen och försörjning. Dom måste haft en otrolig drivkraft.

Efter museet käkade vi lunch innan hon skulle köra vidare till nästa surfspot, Curio Bay, som låg längre österut längs kusten. Hon skulle vara där en vecka och jobba och surfa. Det låg som en avstickare på vägen dit jag skulle så jag bestämde mig för att kolla in det stället och träffa henne igen.
Resten av dagen låg jag i en soffa och hade tillslut läst ut resans tredje bok och bytte till mig en ny ur hyllan.
Nästa dag var vädret bättre. Inget regn och jag hade vinden i ryggen. Jag blåste mer än cyklade på de platta vägarna förbi alla fårhagar den dagen. Jag stannade till i den extremt platta, fyrkantiga och trädlösa storstaden Invercargill och handlade mat på en stor billig affär innan jag blåste vidare till nästa camping. Där var det stormlinorna upp.
Nästa dag var jag redo för att bege mig in i ett naturområde som heter The Catlins. Längs vägen, som är en avstickare från huvudvägen, finns det mycket att se. Jag, liksom pensionärer i husbilar stannade till vid en liten fyr vid en strand. Där fanns också två sjölejon! Dom var mycket större än jag hade föreställt mig och var helt svarta. Den ena låg som en utsträckt korv och solade och den andra kliade sig i näsan och poserade framför en turistkamera.

Jag cyklade vidare och den lilla vägen övergick till grusväg vilket jag visste sen innan. Vad jag däremot inte hade räknat med var att gruset skulle vara så grovt och löst! Jag tänkte att eftersom vägen är turistig och typ alla utom jag kör bil på den så borde grusvägen vara hårt packad. Men nej. Jag hoppade av cykeln och började gå, ville inte riskera att ramla i lösgruset och tänkte att det blir säkert bättre längre fram. Då stannade en liten vit bil. ”Do you need a hand with anything?” En man med hans fru, båda cika 50 såg medlidsamt på mig. Jag sa att det var lugnt, skulle bara promenera tills det gick att cykla på vägen igen, det är säkert inte långt. Nej nej, vi kan skjutsa dig, cykeln får säkert plats om bagageluckan är öppen. Jaha okej tack vad snällt! Jag blev så förvånad men tacksam över deras hjälpsamhet. Dom var från Kanada och var på en spontan semester i en liten hyrbil.
Halva cykeln stack ut där back och jag trängdes med all packning i baksätet. Grusvägen var lika lös och dålig i flera kilometer innan det blev asfalt igen och då var vi framme i Curio Bay, min destination för dagen och där jag skulle träffa surf-Christine igen. Det kanadensiska paret var så himla snälla och bjöd in mig att hälsa på dom i Ottawa om jag hade vägarna förbi. Vi bytte mailadresser och sen åkte dom vidare.
Curio Bay är en otroligt vacker plats. Från högsta punkten ser man både den C-formade sandstranden och på andra sidan de branta klipporna som är fyrkantigt formade och där sjögräs klamrar sig fast och följer med i vågrörelserna. Där hängde jag med Christine på den mysiga campingen. Vi lagade middag i hennes husvagn, kollade på små pingviner när de kom upp ur havet efter dagens jakt på fisk och när det blev helt mörkt låg vi och kollade på stjärnorna. Det var så mörkt och klart att man kunde se vintergatan. 

Innan jag lämnade The Catlins svängde jag av vid en strand med grottor. Dom ska man egentligen se vid lågvatten eftersom grottorna då är torra, annars är dom fyllda med vatten. Jag kom precis när vattnet höll på att komma tillbaka in igen så jag tog av mig skorna och gick in i en av grottorna lite snabbt. Jag har ingen erfarenhet av tidvatten så jag visste inte hur lång tid jag hade på mig innan jag skulle behöva gå tillbaka och bli blöt om byxorna. Grottorna var stora och mäktiga, lite som en katedral. Upplevelsen blev ännu bättre av att det bara var jag där. Stranden och grottorna helt för mig själv och med skog i bakgrunden.

Den kvällen rullade jag in på en enkel camping ganska sent. Hade stått och beundrat utsikten efter en brant backe bara en stund innan. Satte upp tältet, lagade mat på gasköket och åt resans sista burk tonfisk. Nu är jag less på det och inte är det särskilt hållbart fiske heller. Bönor känns bättre i själen.
Jag träffade ett härligt pensionerat par från Irland som hade hjälpt mig hitta mina borttappade solglasögon. Senare på kvällen satt vi och drack te och snackade om resor och rutter i deras färgglada campervan. Dom hälsade på sin dotter som bodde i Dunedin och hade blivit helt kära i stan. Jag blev så sugen på att åka dit och sen när dom sa att vägen jag hade tänkt ta var tråkig och bara uppför hade jag ändrat min rutt. Jag ville se Dunedin.
Några dagar senare rullade jag in till den stora studentstaden. Det kändes så bra! Jag kände att det var dags för något annat än cykling ett par dagar efter några tärande uppförsbackar i motvind. Jag bodde på hostelet Hogwartz med givet tema och spenderade många timmar på biblioteket för att organisera lite kring mina utlandsstudier i Norge nästa läsår. Det är mycket administrativt inför det, men kul är det! Skrev ikapp lite mail också.

Men jag hann med lite kultur också! Var på ett museum, såg den gamla tågstationen, åt på coola caféer, var på bio och gick en självguidad tur runt universitetsområdet. Det är alltid en sån härlig stämning på campus, så mycket energi! Jag känner att jag inte är klar med studentlivet ännu, vill ha lite mer av det, och tur är väl det för jag har två år kvar innan jag ska ut i verkligheten.

Jag lämnade Dunedin utvilad och sugen på cykling igen. Nu har jag också sagt hejdå till havet för nu rullar jag in bland bergen igen!

Cheers!

Det var inte bara regn och uppför ut till fjorden

Hejsan!
Att cykla till fjorden Milford Sound fanns inte med i min ursprungliga färdplan men den har ändrats flera gånger och kommer säkert ändras mer. Jag hade hört från flera att Milford Sound, det fick man inte missa när man är på Nya Zeeland för det är så vackert där men också vägen dit är värd att se. Så jag bestämde mig för att cykla dit och ta en buss tillbaka, för det är en 12 mil lång väg som ”bara” leder till fjorden. Jag ville se landskapet växa fram så jag började resan från staden Te Anau.
Min plan var att cykla vägen på tre dagar så att jag skulle ha gott om tid att göra sidoturer och stanna ofta och ta kort och ta långa luncher bland vyerna. Det startade inte så drömskt som jag hade hoppats för när jag vaknade spöregnade det. Efter att jag försökt vänta ut regnet till efter klockan 12 gav jag upp och tog på mig regnkläderna och gav mig iväg.
Från Queenstown hade det tagit tre dagar att cykla. Mestadels platt och lätt med mindre skurar. Men trots tre lätta cykelagar bakom mig kändes mina ben tunga och tröga redan från start. Efter bara tre mil betämde jag mig för att det var nog med cykling för dagen. Jag längtade bara efter mat och en säng någonstans där det var torrt. Så det var tur det fanns ett hostel där jag behövde det. En halv dags vila och mat skulle göra susen tänkte jag.
Nästa dag var det i alla fall uppehåll men benen kändes lika tunga som dagen innan och jag cyklade på lägre växlar än vanligt, trots att vägen var platt! Men jag hade ju inte bråttom och behövde inte cykla långt. Bergen började växa fram och jag gjorde några små sidoutflykter längs vägen. Till Mirror Lakes och ett vattenfall bland annat. Sen tältade jag på en jättevacker tältplats vid en kristallklar sjö. Jag tog en två timmars tupplur i tältet, åt middag och gick och lade mig och sov igen.

Dag tre regnade det igen, var lätt dimma och inte särskillt varmt, runt 10 grader skulle jag gissa. Jag trampade på och det var uppför uppför uppför. Bara lite lutning som nästan såg platt ut, men det kändes inte platt. Jag tänkte att snart kommer den där långa utförslöpan. Kunde inte kolla på google maps för jag hade ingen täckning. Vägen blev kurvigare, landskapet vackrare och temperaturen lägre. När jag kom till en brant backe efter mycket motvind började det dessutom snöa på mig – det är ju mitt i sommaren! Jag stannade vid en liten akutstuga för diverse väderkatastrofer. Där inne fanns instruktioner på hur man skulle närma sig en helikopter.
Jag hade funderat ett tag på att försöka lifta sista biten och efter lunch i stugan bestämde jag mig för att sträcka ut tummen. Jag stod i max två minuter och den andra bilen som körde förbi stannade. Och inte nog med det – den hade ett cykelställ! Ett gulligt pensionerat par tyckte synd om mig i vädret och erbjöd sig att köra mig ända till Milford Sound som var 15 km bort även fast de hade tänkt vända innan tunneln som bara var någon kilometer fram. Det kändes så himla skönt att sätta sig i den varma torra bilen och tryggt åka igenom den mörka långa tunneln som dessutom gick nerför! Såklart var det solsken och nerförs på andra sidan tunneln. Men det kunde jag ju inte vetat.

Väl i Milford Sound körde dom mig ända till receptionsdörren till där jag skulle bo. Två nätter i ett rum med fyra bäddar. När jag installerat mig var det raka vägen till duschen. Jag drog på full värme och stod tills jag var alldeles röd och det ångade i hela damrummet. Ahhh!
Nästa dag bestämde jag mig för att åka med en båt ut i fjorden som inkluderade ett besök på ett undervattensobservatorium. Jag hade tagit på mig så mycket kläder jag hade, och det behövdes. Guiden sa att det var 6 grader varmt. Vi puttrade runt och våra två guider berättade om fjorden, om vattenfallen, om djurlivet, om geologin och massa annat jag försökte ta in samtidigt som naturen runtomkring var så otroligt vacker, stor och mäktig. Tänk att jag ska bo i en fjord i ett helt läsår i Norge när jag är tillbaka! Kommer bli grymt!
Undervattensobservatoriet var nog turens höjdpunkt. Vi steg i land på en flytande brygga med ett hus på. Under det, gick vi nerför trappor, tio meter under ytan till ett runt rum med glasfönster. Wow! Det var som att vara i ett akvarium, fast tvärt om. Det var vi som var inglasade och fiskarna var fria på andra sidan glaset att komma och gå som de ville. Det var mer fiskar och klarare vatten än jag hade väntat mig. En grej som jag inte riktigt hajjade var att efter kraftigt regn kommer en stor mängd regnvatten (sötvatten) rinnandes från skogen genom mossan och lägger sig ovanpå det salta havsvattnet. Eftersom saltvatten är tyngre än sötvatten lade sig sötvattnet ovanpå saltvattnet och tillslut blandas det. Av någon anledning jag inte begrep så var det ett tydligt skikt mellan det brunare sötvattnet och det blåa saltvattnet. Det såg ut som olja ovanpå vatten (eller vilket som nu är överst), en väldigt tydlig linje – så coolt!

Efter båtturen gick jag upp till en utkikspunkt där man kunde se hela fjorden, eller delen av fjorden som inte var täckt i dimma. Dagen efter däremot var vädret soligt och klart. En ovanlig dag i en fjord. Jag gick ner till vattnet och chillade lite innan jag skulle packa ihop mig och försöka lifta tillbaka till Te Anau. Det hade ju varit så lätt på vägen hit.

Jag kanske inte gav det tillräckligt med tid, men efter typ 20 minuter med tummen utsträckt och cykeln fullpackad vid min sida hade fortfarande ingen bil stannat. Jag tror min cykel med alla väskor var problemet. Så jag gick över till plan B, att ta en buss. Jag visste att det skulle gå nån buss vid klockan tre. Inte så noga research av mig. Cyklade till båtterminalen = busstationen och gick in och frågade vilken buss jag och min cykel kunde ta till Te Anau. Killen bakom disken sa att han skulle visa mig och följde med mig ut till hans buss. Det visade sig att han var busschaufför för en turistbuss och att det fanns plats både för mig och min cykel – kanoners tänkte jag, men vad skulle det kosta? Jag frågade och fick till svar ”don’t worry about it, but don’t tell anyone because then I’ll get into trouble” Wiiie! Jag fick alltså åka gratis med hans turister som snart skulle vara tillbaka från båtturen. Jag smälte in i kön och satte mig på ett ledigt säte långt bak i bussen.
Jag vet inte varför jag lyckades lifta med en turistbuss. Jag blev helt paff själv. Kanske de skandinaviska blå ögonen gjorde sitt i kombination med en väldigt schysst kille som ville hjälpa en ung kvinnlig cyklist tillbaka till civilisationen. Tur hade jag i alla fall.
Väl tillbaka i Te Anau mötte jag upp med Max igen. Han skulle ut och vandra några dagar dagen efter så vi hängde resten av dagen på campingen och pratade ikapp om vad vi gjort de senaste dagarna och om alla människor vi träffat. Han hade också liftat till och från Milford Sound fast några dagar innan mig och utan sin cykel.
Det blev en sen kväll och eftersom jag relativt sett var som nyduschad då jag inte cyklat alls denna dag brydde jag mig inte om att ens byta kläder innan jag kröp ner i den kalla sovsäcken. Sparade lite tid morgonen efter där också.
Dagen efter sa Max och jag hejdå till varandra och jag cyklade vidare ner mot sydkusten.
Vi ses där!

Svindlande upplevelser i Queenstown

Hejsan!
Vistelsen i Queenstown började bra med Australia Day på hostelet kvällen Max och jag kom fram. Man kan kanske tro att jag sover som bäst på hostel bland lakan i en riktig säng. Då ska man vara medveten om att på ett hostel delar man rum med minst tre andra, om man som jag är ute efter det billigaste alternativet. Som mest har jag delat rum med sju andra. Det är stor sannolikhet att någon snarkar och man får räkna med att någon släntrar in sent, tänder lyset, letar efter nåot som ligger längst ner i den stora ryggsäcken innan denne går och lägger sig. Sen på morgonen, när öronpropparna ramlat ut, är det någon som stiger upp tidigt och prasslar på med sin ryggsäck och sen stänger dörren oförsiktigt hungrig på frukost. Förutom det är det ofta varmt, för varmt. Så nej, jag sover allra bäst i mitt tält även om det är kallt, fuktigt och med några sandflugor som rumskamrater. Jag tänker inte säga att det är hårt och obekvämt, för det är det inte.
Så, första dagen i Queenstown började jag med att sova så länge jag kunde innan jag steg upp och åt frukost. Sen var nästa uppdrag att gå iväg med cykeln till en cykelbutik för service. Killen i den lilla butiken verkade mest hyra ut och se över mountainbikes eftersom den låg precis nedanför gondolaliften till toppen av ett berg där våghalsiga människor i alla åldrar ”cyklade” nerför. Han sa att han gjorde service också och jag berättade allt jag ville att han skulle kolla, bromsar, växlar, ekrar, skruvar, skevheter, kedja, kassett och byta slangar till de med cykelventiler. Efter en snabb överblick sa han att bromspaddarna hade levt halva sitt liv och att kedjan behövde bytas om jag ville spara på kassetten ett tag till. Jag kände att cykeln, min svarta skönhet, var i goda händer när jag lämnade den där.
Jag gick runt i stan en sväng för att leta en ny bikini. Inget napp. Var dom inte rosa hade dom blommor och var dom gröna med coola mönster var underdelen minimal eller överdelen sådan att den inte skulle gå att dyka i utan att man skulle behöva leta efter den sen. Jag kommer få dras med min flera år gamla blekta som har en svag lukt av ruttna ägg sen Rotoruas svavelkällor lite till.
Äsch, slut på tråkigheter, nu var det dags för äventyr och adrenalin! Jag gick till turistinformationen och bläddrade i en broschyr och bestämde mig för att jag ville prova skärmflygning. 40 minuter senare hoppade jag in i minibussen med några andra och med skärmarna på taket. Uppför serpentinvägar och vi var framme vid stupet i en slalombacke. Min pilot hette Omar och jag var sist ut. Jag såg på med förtjusning hur de andra tog på sig sina vad-det-nu-kallas så att de såg ut som myror med en stor bakdel. Skärmar vecklades ut och lades nära stupet och gröngölingar spändes fast med sina piloter. Sen sprang dom mot stupet och gled ut i luften. 

Wow, snart var det jag! Omar och jag genomgick samma procedur. Myrdräkt, hjälm, koppla ihop med Omar och skärm, sen gå-springa mot kanten. Vi fick upp skärmen bakom oss och seglade iväg. Min första tanke var att shit, jag flyger utan en motor! Jag fnissade ett bra tag efter att vi lämnat stupet. Omar tyckte det var mest kul och påstod att jag var nervös. Det kändes inte som jag var det, bara glad och lycklig, med händerna i ett stadigt grepp om min sele och remmarna.
Vi gled nära en bergskam för att hitta varma uppåtvindar, likt höken som seglade en liten bit bort. Vi hittade någonting och Omar styrde åt höger och vänster, sen när vi lämnat kammen gav han handtagen till mig och sa att jag skulle styra. Försiktigt drog jag i dom och skärmen svängde dit jag ville. Sen frågade Omar om jag gillade gungor när jag var liten. Eh, ja? Okej då ska vi köra lite sånt. Han tog över och svängde kraftigt först åt ena hållet sen det andra. Jag skrek och skrattade samtidigt som det kittlade i magen. Marken och himlen bytte plats i mitt synfält. Herregud det var en gunga som hette duga!

Sen var det dags att landa. Omar sa att det var som att stiga av en korglift, för det hade jag väl gjort förut? Jo, lyfta på benen och promenera av sen. Lätt som en plätt. Nere på marken kände jag mig lite åksjuk men otroligt glad. Vilken upplyftande upplevelse!
Det var skönt att vara tillbaka på hostelet och bara ta det lugnt. Jag gick och lade mig tidigt för att få tillräckligt med sömn inför morgondagens magkittlare.
Jag brukar aldrig, gå på toa mitt i natten. Det händer kanske två gånger per år. Den här natten gick jag upp två gånger. TVÅ gånger! Det har aldrig hänt förut. Jag kände mig inte nervös men tydligen var min kropp det. Två toabesök till på morgonen innan jag gick ner till där bussen skulle hämta upp oss för att köra oss till en djup ravin. Jag skulle hoppa bungy jump.
På vägen dit var ett stopp Nya Zeelands och världen första bungy jump. Det var nämligen i det här landet som den galna idén föddes. Att hoppa ner med huvudet före med bara ett långt gummiband fästa vid fötterna. Denna första var 43 meter. Busschaufören sa till oss som satt kvar att vi skulle hoppa från tre gånger så hög höjd, 134 meter. 8,5 sekunder fritt fall. Såklart visste jag det innan och hade valt det. Jag ville gå all in när jag väl är här.
Framme till hoppstället kände jag att det var dags för dagens femte toabesök. Sen var det på med en stor sele, över axlar och allt. Vikten kollades en gång till och sen var det bara att gå ut genom dörren med texten ”bungy this way”. Det lilla huset vi skulle hoppa från hängde på stora vajrar mitt i den väldigt djupa ravinen med en grund flod längst ner. Vi hakades fast i en lina i en korg och åkte över till hopphuset. I min grupp var vi tolv stycken, elva grabbar och jag. Det lilla huset hade till viss del plexiglasgolv och därifrån såg floden ut som en liten bäck. Hög musik spelades och de som jobbade där bar coola solglasögon och diggade glatt. Först ut var en svensk kille. Medans han satt i stolen för att fästas vid gummilinan kollade han ner.

När killarna före mig hoppat och kom upp igen hade dom stora leenden på läpparna. När det var min tur var jag förväntansfull och pirrig. Jag satte mig i stolen för att bli fastspänd i gummibandet, gjorde high five med snubben som krokat fast mig och sen gick jag pingvingång till hopplattan. Herregud vad högt det var. Jag kollade ner och det sög till i magen. Jag tänkte på vad tjejen som tagit min biljett hade sagt ”det är bara att hoppa, tveka inte”. Så när jag vinkat in i före-kameran och hörde ”three, two, one, bungy!” lämnade jag plattan i ett svanhopp.
Jag skrek tills min luft var slut medans jag fritt föll ner i ravinen med huvudet före. Wow vilken känsla! Fri som en fågel! Det går inte att förklara hur det kändes. Men någon blandning av förtjusning, skräck och lycka medveten om att jag kommer överleva det här.
Naturlagarna varade i några sekunder sen dämpade gummisnudden mitt fall mjukt och jag for upp och ner i långa dämpningar. Jag lyckades komma ihåg att dra i ett gult band så att jag hamnade på rätt köl igen och satt bekvämt i selen och andades häftigt med ett brett leende. Jag blev nog lite åksjuk av att sitta där och fara upp och ner för jag kände att jag mådde lite illa medans gungningarna avtog och jag blev uppfirad. Väl uppe på plattformen igen med golv under fötterna var jag alldeles skakig i benen men log brett i efter-kameran.

Jag kände direkt att det här vill jag göra igen!
När jag sen på eftermiddagen kom tillbaka till hostelet var jag så glad, stolt och nöjd. Jag hade gjort det jag inte hade tänkt göra när jag kom till Nya Zeeland. Trodde inte det var något för mig. Men när jag kom till Queenstown, staden där skärmflygare alltid svävar ovanför i luften i bra väder, där mountainbikes cyklas kors och tvärs och där sportbutiker finns i varje gatuhörn kände jag mig så inspirerad och sugen på sug i magen att bungy jump kändes självklart när jag var där.
Dagen efter blev det inte så mycket action. Jag vaknade och var alldeles seg i kroppen och det kändes som om jag höll på att bli sjuk, typ feber. Jag gjorde inte många knop men vettometern fick några poäng för jag passade på att tvätta, svara på mail, blogga och köpa mat för kommande dagar. Det kan ha varit värmen och för lite vätska som gjorde att jag inte kände mig helt hundra. För senare på kvällen när det blivit svalare orkade jag gå ner på stan en sväng. Köpte en smoothie och kollade på någon som höll på at showa med facklor och knivar balanserandes på en cykel nere vid stranden. Gick och spanade på dyra retauranger i den lilla hamnen och avrundade min vistelse i Queenstown med att äta en budgetfajita på en färgglad liten restaurang som spelade skön latinamerikansk musik.

Det här stoppet var verkligen kul och magkittlande. Det var också nödvändigt för både mig och cykeln. I Queenstown sa jag hejdå till Max. Han cyklade vidare en dag före mig och skulle köra cykelvägar med grus. Inte min favorit med däcken som jag har så jag avstod. Jag hoppas vi ses igen längs vägen. Som min kompis Stephanie sa i Kanada: ”it’s not goodbye, it’s see you later”.
Framöver ska jag in i fjordarnas värld, Fiordland National Park. Jag vet att en smal slingrig väg med en mörk lång tunnel väntar mig. Tur jag har min reflexväst med inbyggd julgransbelysning.

Vi ses på andra sidan!