Och jag är i MÅL!

Igår, den 3e mars korsade jag mållinjen i Christchurch! Wohoo!
Efter att ha varit ute och cyklat i lite mer än tre månader här på Nya Zeeland är det plötsligt över. Det känns lite snopet. Hela dagen hade jag försökt leta efter nån slags känsla att det är sista dagen och försökt fatta det, men jag hittade det som inte. Jag räknade ner kilometrarna på skyltar som sa ”Christchurch xxx km”. Närmare stan navigerade jag mig fram med Google Maps till min kompis Sophies hus.
Vi träffades i Kanada för fem år sedan när vi båda var utbytesstudenter. I somras mailade jag henne och berättade att jag skulle åka till Nya Zeeland och att det vore jättekul att ses medans jag är här. Hon skrev direkt tillbaka och ville absolut ses, undrade hur länge jag skulle stanna eftersom hon skulle gifta sig i mars och skulle tycka det var jättekul om jag kunde komma på bröllopet! Wow, inbjuden till ett kiwi-bröllop!
Då hade jag inte bokat några biljetter eller exakt bestämt hur länge jag skulle stanna på Nya Zeeland. Men ganska snart bestämde jag mig för att det är klart att jag ska gå på bröllopet och planerade resedatumen efter det. Så nu sitter jag här, i hennes föräldrars hus i köket, har precis kommit hem från möhippan, eller som de kallar det här – Hen’s party. På lördag, den 7e mars är själva bröllopet och jag ser så mycket fram emot det!
Men tillbaka till min sista cykeldag, som också var min födelsedag! Jag kom fram till Sophies hus lite efter tre på eftermiddagen och jag fick ett väldigt varmt mottagande och fick till och med cykla i mål och vara den som tog ner målsnöret. Så roligt och så gulligt! Sen blev jag rört överraskad av att min familj skickat grattiskort som väntade på mig. Det värmde mitt hjärta ännu mer.
Efter duschen hade det kommit mycket folk. Sophies värdföräldrar från Kanada (hon bodde i två familjer, så fyra kanadensare var där) och hennes fästman, Daves föräldrar. Det var jättekul att träffa dom också och de gratulerade mig på födelsedagen och till att jag kommit i mål på min cykelresa.
Efter en stor middag var det dags för efterrätt. Och som om inte allt detta fantastiska mottagande och all vänlighet vore nog så hade Sophie bakat en glutenfri chokladtårta och tänt 24 ljus uppepå! Hon är en sån fin person, liksom hela hennes familj som nu har adopterat mig.
Vilket avslut, målgång, final och födelsedag. Jag kunde inte ha firat det bättre!

Så den 12e mars lämnar jag Nya Zeeland. Fram tills dess ska jag tvätta allt, packa cykeln och köpa nåt fint att ha på mig på bröllopet. Fjällräven och flipp-flopps i all ära men inte vid ett sånt tillfälle. Jag är hemma igen på svensk mark den 9e april. Men vänta, vad händer där emellan?! Jo, härifrån åker jag till Kanada och är där i tre veckor. Ska hälsa på min värdfamilj och vänner sen mitt utbytesår för fem år sedan. Efter det åker jag vidare till Island och är där över påsk och hälsar på min kompis Linnea som pluggar i Reykjavik en termin.
Det här var det sista inlägget i denna blogg, men inte mitt sista äventyr. Tack för att just du har läst min blogg och följt mitt cykeläventyr. Det har varit jättekul att läsa alla kommentarer och övrig respons. Inläggen har haft mellan 80 och 200 sidvisningar. Helt otroligt!
Oj, det här skulle bli ett kort inlägg, men det går inte och det finns så mycket mer att berätta och visa. Jag tycker det är så roligt att dela med mig av det här äventyret och alla upplevelser, så den nyfikne är mer än välkommen att höra av sig! När jag kommer hem kommer jag har varit borta i fyra och en halv månad och jag ser fram emot att träffa alla igen.
Godnatt, hejdå, vi ses och HAPPY TRAVELS!
/Johanna