Tack människor för en minnesvärd Cykelvasa!

Nu har det gått nästan två veckor sedan Cykelvasan Öppet Spår. Jag skrev då att jag skulle återkomma med att berätta lite om människorna som gjorde helgen extra minnesvärd. So here we go!

Bilresan

För exakt två veckor sedan vid den här tiden satt jag i bilen på väg ner till Mora tillsammans med Susanne och hennes dotter Enya. Ungefär två veckor innan jag skulle åka till Norge kom jag på att jag ju borde fixa resa ner och ett boende till Cykelvasan, för jag kom hem bara tolv dagar innan. Så jag skrev i en Facebookgrupp för cyklande tjejer i Umeå och frågade om jag och cykeln kunde få åka med någon ner. Och Susanne svarade att jag kunde få åka med dem! Så himla snällt!

Jag hade bara träffat henne som hastigast i en uppförsbacke då hon cyklade ikapp mig, knappt andfådd medans jag flämtade mellan orden. Vi hade sen en hel bilresa upp och ner att lära känna varandra och det var supertrevligt att tillsammans åka ner till det här äventyret och sen dela upplevelsen på väg upp. Tack Susanne och Enya!

Middagssällskap från Östergötland

Nästa personer som förgyllde helgen var Ronny och Håkan från Finspång. På torsdagskvällen när jag installerat mig i mitt boende cyklade jag in mot centrala Mora igen för att köpa middag. På väg dit hörde jag en härlig och numera nostalgisk dialekt – östgötskan. Två herrar runt 50 pratade glatt med varandra och jag cyklade ikapp. Vi småpratade lite om att vi skulle göra loppet och att jag kände igen deras dialekt sedan min studietid i Linköping. Jag tog mig friheten att gissa att de jobbade på Siemens och de båda brast ut i gapskratt ”haha ja! Sedan 30 år tillbaka!”.

Jag frågade om de var på väg mot nån middag, ja, de hade spanat in nåt ställe. Jag frågade då lite osvenskt om jag fick hänga på ”ja självklart!”. Kul med middagssällskap tänkte jag, och förhoppningsvis dem med. Kvällen slutade med att vi satt och åt hamburgare och pasta tillsammans för att sen gå och köpa en varsin regnjacka i mässtältet efter att ha kollat väderprognosen. Jag fick även låna deras cykelpump och då kom vi överens om att också äta middag ihop dagen efter, efter loppet.

De som får en att le under loppet

Under själva loppet möts man av många hjälpsamma funktionärer i depåerna längs banan. De serverar sportdryck, vatten, blåbärssoppa, buljong, saltgurka, banan och bullar. Jag fick hjälp av en att stoppa ner mitt för varma hårband i ryggsäcken och jag fick ny energi langad innan jag ens hunnit peka på det jag ville ha. Tusen tack alla som gör det här loppet möjligt!

Stort tack också till alla åskådare som hejar på oss cyklister. Ni yngre killar som stod vid entrén till Evertsberg, ni lyfte mig de sista metrarna fram till kontrollen då jag hade som lägst energi. Tack också till dig okända man som stod vid den sista kilometern och skrek ”Kom igen nu grabbar!” när vi spurtade in. Jag skrek tillbaka ”Jag då?!” och han vrålade tillbaka ”…Och tjejer!” Du gav mig extra energi till slutspurten.

När vi ännu är inne på slutspurten måste jag nämna mannen jag de sista 15 kilometerna cyklade tillsammans med. Han som tyckte att det var bra att ligga bakom mig men som jag sedan växeldrog och sporrade ända in i mål. Tack, du var stark och du gjorde mig stark!

Gästvänlig dalkulla

Väl tillbaka där jag bodde, hos fina Margareta kom jag och min cykel som två lerhögar, mest min cykel för de lerigaste av mina kläder låg i ryggsäcken. Hon mötte mig i dörren och frågade genast om jag ville tvätta av cykeln. ”Ja jättegärna!”. Medan jag knappt hunnit ta av mig hjälmen, ryggsäcken och medaljen hade Margareta ställt upp min cykel mot ett träd och börjat spola av den. Jag sa snällt att jag kunde ta över. ”Nejdå, jag tycker det här är så roligt” sa hon och fortsatte spola. Okej då. Jag hämtade mitt medhavda cykelschampo, diskborste och en gammal tandborste. Nu skulle cykeln fram ur leran.

När cykeln var ordentligt avspolad skrubbade jag flera omgångar och sköljde medan Margareta och jag småpratade. Hon var så intresserad och nyfiken så det var riktigt roligt. Jag kände mig som en hjälte på nåt sätt. Jag bodde himla bra hos Margareta med eget rum med blommiga lakan i husets svalaste rum med takfläkt. Tack! Det var guld värt!

Återträff

Senare på kvällen mötte jag upp med Ronny och Håkan igen på en restaurang. De var lite ledbrutna och inte jättenöjda med sin tid. De hade båda haft problem med kedjan och lämnat in cykeln på service och själv lagt sig i massagetältet. De hade kört Cykelvasan Öppet Spår några gånger tidigare och sa att det var tungt i år. När vi prata tider visade det sig att jag varit snabbare än båda. Jag som dagen innan sagt att de måste heja när de kör om mig. Det hade alltså inte hänt. Kvällen bestod av mycket skratt, skämt och historier, både roliga och mer allvarsamma. Jag kände mig så fint välkomnad in i deras vänskap att jag blir alldeles varm i hjärtat när jag tänker på det. Det finns många fina karlar där ute.

Vem ringer du först när du vill berätta goda nyheter?

Jag ringer Alex. Direkt efter att jag gått i mål på Cykelvasan Öppet Spår ringde jag Alex på jobbet och berättade uppspelt att jag gått i mål. Han gratulerade mig och frågade om det gått bra och hur jag mådde. ”Det har gått superbra och jag är så glad och inte så trött.” Tack fina du för att du delar glädje och allt annat med mig. I nästa cykellopp hoppas jag vi står tillsammans på startlinjen igen och att vi dessförinnan har massa rolig cykling ihop!

Cykling ger mig så mycket. Det ger mig fina möten med spännande människor som i sin tur ger mig inspiration. Jag är så tacksam och glad att jag träffat så många människor genom denna sport. Nu blir det mer cykling rakt ut i sensommaren och hösten!

/Johanna

Race report Cykelvasan Öppet Spår 2018

Cykelvasan Öppet Spår 2018. Den här helgen har varit så händelserik och rolig och många människor har förgyllt den. De har varit den största anledningen till leenden och skratt. Cyklingen var väldigt rolig den också. Så här kommer en så kallad race report!

Jag vaknade vid 6.30, klämde i mig frukost, hoppade i kläderna och rullade in till Mora. Där följde jag lemmeltåget till lastbilarna som transporterade cyklarna till start i Sälen och vidare till bussarna för cyklisterna. Det började regna ungefär när jag lämnat in min cykel och gick mot bussarna. Jag visste att väderprognosen innehöll en rejäl regnskur under förmiddagen, så jag hade köpt en tunn regnjacka att ha på mig. Det är nämligen inte så varmt att cykla snabbt och vara blöt.

Framme i Sälen tog jag min cykel, hoppade upp och drog en repa fram och tillbaka längs en grusväg för att hålla mig varm. Sen ställde jag ifrån mig cykeln, gick på toa och gick sen in i mattältet för att slippa stå ute i regnet. Precis som flera andra kommit på att man kunde göra. 20 minuter innan min start gick jag till startfållan och ställde mig. Då hade det dessutom slutat regna!

Speakern pratade på mellan de peppiga låtarna och jag kände mig laddad men inte nervös. Jag funderade lite på om jag kanske hade för mycket kläder på mig. Skoöverdrag, benvärmare och regnjacka. Jag behöll allt på för det kanske kunde komma en skur till senare. Sen gick startskottet för oss i startgrupp 14 klockan 10.15 och vi rullade iväg. Först en snutt asfalt och sen en grusväg som var helt vattenmättad, som en geotekniker skulle ha sagt. Den sög fast däcken så det blev tungt att cykla, och den fullkomligt sprayade ner oss cyklister med lera så att alla hade prickar ända upp på hjälmen.

Jag rycktes med i ett tempo något högre än vad jag hade tänkt hålla. Men benen kändes bra och jag kunde till och med cykla om folk i uppförsbackarna, det som annars brukar vara min svaga punkt. Jag tänkte att jag kör på så länge jag känner mig pigg och får väl slå av på takten sen.

Sen kom inte. Jag körde på och körde på. Bra tryck i pedalerna och jag körde om och körde om. Eftersom det var mestadels grusvägar eller väldigt breda och släta stigar gick det undan. Jag hängde på en snabb rygg som tillhörde en av alla medelålders män och cyklade ännu lite fortare än planerat. När jag kände att benen började bli lite trötta släppte jag och rullade i högra spåret ett tag, tills jag var redo att ta i lite mer igen.

Sådär höll jag på. Det var såklart folk som körde om mig också och jag rullade bitvis i högerspåret för lite återhämtning. En miss jag gjorde var att bara dricka sportdryck i tredje depån. Jag trodde det skulle räcka att äta bulle i varannan depå. Men när jag rullade in i fjärde depån, som är Evertsberg och där man har hälften kvar, var jag rejält trött och låg på energi. Jag kompenserade med att äta fyra bullar och en halv banan jagat av två koppar sportdryck. Passade också på att ta av mig benvärmare och regnjacka, för nu var det soligt och ganska varmt.

I Evertsberg kände jag mig lite splittrad. Å ena sidan såg jag på klockan att jag hade chans att komma in under fem timmar om jag låg på. Å andra sidan så gjorde jag ju det här för att det är kul och härligt att cykla i skogen och jag borde inte ha bråttom utan njuta av turen. Jag brukar säga till andra att jag inte är nån tävlingsmänniska, att jag inte går igång av att tävla mot andra. Men när det gäller mål som jag sätter upp för mig själv, då ger jag mer. Så jag trampade på efter Evertsberg, nu med något tröttare ben, men med ett mål i sikte.

Följande tre depåer stannade jag ännu kortare tid i och i spåret försökte jag att noga känna av när jag behövde ligga åt höger ett tag och vila benen. När jag kände mig pigg körde jag på och körde om och höll till höger om nån snabb ville komma om mig. Skyltarna med nedräkning av kilometrar kvar till mål svischade förbi fortare än när jag åkt skidor i dom där spåren.  Det var motiverande. När jag hade ungefär 20 km kvar till mål hade jag en timme på mig att komma dit för att komma under fem timmar. Alltså behövde jag snitta på 20 km/h för att klara mitt mål. Det borde gå.

15 km kvar märkte jag att en man låg på mitt bakhjul, även när jag körde om folk. ”Du håller ett bra tempo!” sa han. Jag sa att det skulle vara fint att komma in under fem timmar. Han hade startat i startgruppen efter mig och blev förvånad över att det var så nära, men ville också satsa på en tid under fem timmar. ”Jag hänger på dig!” skrek han. Det började blåsa lite och jag tyckte att han kunde hjälpa till att dra, så det gjorde han. ”Det var ju mycket lättare att ligga bakom!” Jo jag vet. Vi turades om att dra och peppade upp för backarna, hängde på två andra killar ett tag och tog bara en snabb mugg sportdryck i sista depån i Eldris och en bulle i munnen i farten ut.

I Eldris då det var 9 km kvar till mål och 25 minuter kvar för mig så sa jag att ”nu är det bara att köra, inget att spara!”. Vi körde på ännu snabbare. Körde om folk, kollade över axeln om den andra var med, jodå. Benen brände men ingen mjölksyra. Jag kände igen spåret från Öppet Spår på skidor och visste att det inte var mycket kvar alls när vi cyklade under en bro. De sista två små uppförsbackarna brydde jag mig inte ens om att växla ner så mycket. Jag ställde mig upp och använde armarna för att få mer kraft i pedalerna. Den andra backen gick lite långsammare men med ett vrål tog jag mig upp. Sen var det bara att mata på det sista på målrakan.

Vilken känsla. I mål så andfådd och med så trötta ben. Jag klarade målet och fick tiden 4 timmar 56 minuter och 3 sekunder. Yes yes YES!!!! Mannen och jag dunkade varandra i ryggen och sa båda att det inte gått att pressa sig så utan den andre. Herregud vad glad jag var! Jag kunde inte sluta flina när jag gick där bredvid cykeln genom målområdet.

Cykelvasan Öppet Spår var alltså himla kul och en upplevelse! Det var roligare och gick fortare än jag hade förväntat mig. Det var också fränt att cykla där jag har åkt skidor två gånger. Jag tycker att Vasaloppet gör himla bra arrangemang för det är så välordnat och det känns verkligen som en folkfest, både i Sälen och Mora, men också längs banan med alla peppande åskådare och snälla funktionärer. Jag är jättenöjd med min prestation och att jag nådde mitt mål. Jag tror att 115 mil cykling i Norge bidrog en hel del till det.

Människorna. Det finns så mycket mer att berätta om de jag träffat under den här Cykelvasa-helgen som har gjort intryck på mig och skänkt mycket glädje. Det är för mycket för att bara skriva några meningar om, så det får bli ett helt eget inlägg senare.

/Johanna

Tankar efter hemkomsten till vardagen

Nu är jag hemma igen. Hemma i vardagen efter ett fantastiskt cykeläventyr i Norge. Jag har nästan landat efter resan, men jag håller fortfarande på att rengöra och sortera in alla prylar där de ska vara. Jag säger att jag nästan landat, för jag känner mig fortfarande inne i semesterlunken och är inte stressad eller har tusen saker i huvudet som jag periodvis annars kan ha. Min lillebror Anton frågade mig härom dagen om jag känner mig återhämtad efter semestern, och det gör jag verkligen. Att byta miljö och göra nåt helt annat gör verkligen att jag kan slappna av, men det kan ta nån dag.

Mental avkoppling

Efter första cykeldagen skrev jag att jag kände att jag fortfarande inte hade kommit in i cyklingen mentalt, att jag kände mig stressad och påjagad att komma fram i tid och så vidare. Det tog två-tre dagar och sen var de känslorna borta, vilket var väldigt skönt. Jag fortsatte att vakna tidigt, mest för att jag somnat ganska tidigt kvällen innan, och cyklade på i min makliga takt med så många pauser jag kände för. Sen på eftermiddagen när jag kom fram, vilket var allt mellan 16 och 19, satte jag upp tältet och sen badade, duschade, eller bara bytte jag kläder. När jag blev hungrig gjorde jag mat och åt. Jag skrev lite dagbok, skrev upp hur långt jag cyklat och läste lite eller lyssnade på podd. Ibland pratade jag med folk på kvällen om jag var på en camping eller där andra tältade, eller så läste jag bok. Sen sov jag när jag blev trött.

Det jag helt enkelt försöker säga är att jag ganska snart kom in i en väldigt skön semesterlunk som handlade om att lyssna på vad jag och kroppen hade lust med utan att passa tider eller kompromissa med andra. Det är så otroligt avkopplande. Jag gillar också enkelheten i de rutiner som blir på en cykelresa. Allt handlar liksom om att äta, cykla och sova.

Kontraster till vardagen

Förutom det avkopplande i att cykla sådär, där allt handlar om att ta sig fram i ett lagom tempo och se till att äta och vila ordentligt så gillar jag verkligen hur oförutsägbara dagarna är. Det är en kontrast till vardagen där i alla fall många av mina dagar är till stor del förutsägbara med tider som ska passas, man vet ungefär vilka man kommer träffa under en dag, vad man själv ska göra och så vidare. Det finns inte alltid utrymme och flexibilitet till att göra precis det man har lust till. Man har förpliktelser och ansvar och andra man ska förhålla sig till. Att lämna det och cykla själv, rakt in i ett äventyr är kontraster jag älskar.

Cykeln och kroppen

Jag har redan fått frågor om allt har gått bra på cykelturen, om jag har haft några missöden eller varit med om saker som har gått snett. Det korta svaret är nej, allt har rullat på väldigt bra. Jag har inte haft några större haverier med cykeln eller punkteringar. Jag har knäckt två speglar och varit tvungen att skruva i en skruv jag råkat ta bort med stänkskärmarna innan resan. Sen har jag justerat styret för jag fick ont i axlarna efter ett tag och smort kedjan. Pedalerna har knarrat lite också. Men nej, inga problem med cykeln egentligen.

Kroppen har också gjort ett himla bra jobb. Jag har inte skadat mig eller slitit ut mig. Jag minns det som att jag var mer slut på Nya Zeeland. Tror cykelskorna med klick-pedaler har bidragit till det på den här resan, det har sparat på mina lår. Sen tror jag att jag är bättre grundtränad nu än då. Hela första veckan i Norge kändes det i kroppen som att det var dag ett. Kände mig himla pigg och fräsch. När de långa uppförsbackarna kom kände jag av det även dagen efter. Värmen gjorde nog också att jag blev lite extra trött. Men jag har varit tröttare och mer slutkörd andra gånger än på den här turen, så det var verkligen inte så illa, jag hade ju räknat med att bli trött och hade planerat in vilodagar som verkligen gjorde gott.

Vädret

Sen måste jag ju säga några ord om vädret, eftersom det har stor betydelse och blir väldigt centralt på en cykelresa där man är utomhus dygnet runt i flera dagar i sträck och bara kommer inomhus ett par gånger.

Jag hade väldigt tur med vädret. Jag hade kanske en timme regn på tre veckor, och det var då det var åskoväder och kraftigt regn, annars har det varit torrt. Eller det var en halv dag då jag cyklade som i ett moln, det regnade inte men jag blev blöt av vattendropparna som hängde i luften. Annars har det mestadels varit soligt och väldigt väldigt varmt. Jag har haft några dagar, kanske fem, med temperaturer kring 30 grader. Det har gått bra, men det stekte verkligen med allt vad det innebär. Solkräm, svett, salt, dricka mycket och leta skugga. Jag har också haft dagar med lite moln till och från och temperaturer runt 20 grader, det har varit helt perfekt.

Det jag nog är mest glad för vad gäller vädret, förutom väldigt lite regn kanske, är att det har varit mestadels vindstilla, eller näst intill vindstilla. Det är för mig helt osannolikt tur, vid Norges kust. Alltså jag kan knappt säga att jag cyklat i motvind på den här resan, ingen besvärande i alla fall. Det har fläktat lite ibland, men mestadels stått ganska stilla. DET har varit skönt. Motvind är en cyklists fiende. Dagen innan jag cyklade till Nordkap hade tydligen varit blåsig där, två cyklister hade blåst omkull fick jag höra. Jag fick också berättat för mig att det hänt att husbilar och bussar blåst omkull på den vägen.

Tillbaka i jobb och vardag

Hur känns det då att vara tillbaka i vardagen? Jo, det känns  helt okej. Jag är fortfarande skönt avslappnad och avspänd efter semestern och det är väldigt lugnt och skönt på jobbet då de flesta fortfarande har semester. Jag är lite omotiverad att jobba, men jag gillar mitt jobb och vet att det känns såhär efter en längre ledighet. Jobbmotivationen har redan blivit bättre sedan i måndags.

Annars känns det bra att vara tillbaka i vardagen. Det är skönt att det fortfarande är sommar så att lite av semesterkänslan dröjer sig kvar. Värme, ljusa mornar, sol, bad och kalla middagar på balkongen. Jag är också motiverad att styrketräna och är taggad på att komma igång med det ordentligt. Det är såklart jättekul att vara tillbaka hos Alex och hitta på grejer tillsammans, det har jag saknat. I förrgår efter svettfesten i det varma gymmet doppade vi oss i älven på väg hem. Det var ljuvligt. Sånt vill jag fortsätta göra, förlänga semestern på kvällar och helger, så att sommaren inte bara hör semestern till.

Nästa cykeläventyr

Frågan om vad nästa cykeläventyr ska bli har jag fått flera gånger, till och med under tiden jag var i Norge. Alltså, jag vill till och börja med fortsätta njuta av cykelturen jag precis gjort. Ett klistermärke från Nordkap på ramen påminner mig om det varje dag. Jag känner stor lycka och tacksamhet för den härliga turen och för att allt gick så bra. Så jag suger på den karamellen ett tag till. Jag är inte less på att cykla, men jag känner mig nöjd just nu. Jag känner inte samma längtan när jag ser andras bilder från fantastiska platser de cyklar på. Jag har precis varit på en fantastisk plats själv och längtar inte bort igen.

Men det är klart. Jag har idéer på var jag kan cykla. Mer än en kan man säga. Jag får se när i tiden nästa längre cykeltur blir av. Men just nu tänker jag fortsätta njuta av att vara hemma efter en riktigt bra semester i Norge.

/Johanna