Cykelturen Trondheim-Örnsköldsvik 2016

När jag är lite krasslig blir min cykellängtan som störst. Därför kommer här ett inlägg om min cykeltur från Trondheim till Örnsköldsvik 2016 som plåster på såren, eller halstablett i munnen.

Läsåret 2015-2016 bodde jag i Trondheim som utbytesstudent och pluggade på NTNU i två terminer. Våren 2015 hade jag kommit hem från Nya Zeeland, jobbade i två månader och var hemma i Örnsköldsvik och var ledig hela sommaren. Hösten 2015 var det dags för äventyr igen och jag flyttade till Norge när mitt studieuppehåll var över.

Efter att ha varit hemma och firat jul mitt Norgeåret tog jag med mig min landsvägscykel tillbaka till Trondheim i väntan på våren. När snön smält bort från vägarna skruvade jag ihop min brun-orangea Crescent som jag köpte på Blocket 2013 och säsongen 2016 var igång.

I mitten av maj lärde jag känna en tjej som också gillade att cykla landsväg, så vi cyklade tillsammans varje vecka kommande månad i otroligt vackra landskap runt Trondheim. Tack Anna!

När juni kom började tentaperioden. Den 9e juni skrev jag min sista tenta och det var även dags för avresa hemåt. Jag hade räknat med att det skulle ta fyra dagar att cykla från Trondheim till Örnsköldsvik.

Dag 1 började jag på eftermiddagen, nån timme efter min sista tenta som gett mig huvudvärk på grund av ett räkneproblem jag inte kunde lösa, hur mycket jag än försökte. Efteråt fick jag veta att jag krånglat till det rejält, men också att jag klarat tentan, och det är det som räknas. Hur som helst. Det började bra, känslan av att vara på väg är fantastisk. Jag hade cyklat halva första dagsetappen en gång så att jag smidigt skulle hitta ut ur staden. Det gick fint. Fyllde på vattenflaskan på en mack innan backen upp mot fjället började.

Jag tuggade på i typ 10 km/h – så snabbt som min lägsta växel tillät uppför och med musik i öronen från en spellista som Alex gjort åt mig för den här turen. När jag bara hade några kilometer kvar till Storlien började det att snöa! Hallå?! Det är ju juni! Jag körde bara på och fantiserade om den varma duschen jag skulle ta på hotellet. Tyvärr hade jag rationaliserat bort tjocktröjan i packningen och hade redan på mig alla varma kläder jag hade med mig. Jag kom fram just innan de låste hotellet och jag hoppade rakt in i den rykande varma duschen och tinade upp lagom till sänggåendet.

Dag 2 var första anhalten lunch i Åre. Där passade jag även på att svänga in hos en cykelhandlare och be om att få smörja kedjan som börjat gnissla av all blötsnö dagen innan. Min kedja fick också en diagnos om att den behövde bytas ut, och det helst igår. För den icke-cykelnördige kan jag berätta att kedja och kassett är slitagedelar på en cykel och bör bytas ut med jämna mellanrum.

På kvällen rullade jag in till Östersund via en fantastiskt vacker bro över Storsjön. Efter att jag installerat mig och duschat på vandrarhemmet gick jag i mina flipp-flopps och köpte en rejäl sallad till middag och färdkost till dagen efter. Jag hade unnat mig vandrarhemsfrukost på morgonen efter och i den ingick trevligt samtal med en man som skulle fjällvandra.

Dag 3 var siktet inställt på Sollefteå. Den här dagen var ganska platt vill jag minnas och började med en jättelång raksträcka. Dagen var också ganska lång och slutade på ca 160 km varav sista kilometerna på väg med mitträcke. Men det var så lite trafik och ljust där på kvällen att det gick bra. Även denna dag blev det en rejäl sallad till middag i köket på en konferensanläggning i sällskap av ett ungdomslag.

Dag 4 och även turens sista dag gav jag mig iväg ganska tidigt och cyklade i solskenet genom vackra Sollefteå med omnejd. Lunchen inmundigades på en gräsmatta intill en konferensanläggning. Sista biten hem hade jag cyklat förut, nämligen fem år tidigare då jag kom från Linköping på väg hem. Då liksom nu skulle Alex möta mig i Sidensjötrakten, vilket var dagens höjdpunkt som jag såg så mycket fram emot!

Sista biten hem gick som vinden – snabbt och lätt! Ända tills jag fick punktering typ 3 km från målgång. Det var bara att sätta sig i diket och fixa. Detta har jag gjort flera gånger förut så efter kanske 15 minuter var jag igång igen med slutspurten. I Örnsköldsvik rullade jag i mål ännu en gång hemma hos mina föräldrar som stod och tog emot oss på deras uppfart.

Den här turen blev ca 55 mil och var himla fin. Jag tycker det är bästa kick-offen på semestern att direkt efter sista tentan/arbetsdagen dra ut på en cykeltur. Det gör att i alla fall jag sänker axlarna ordentligt och snabbt kopplar av. Så det kan jag verkligen rekommendera.

Nu längtar jag ännu mer efter landsvägscykling. Får nog ta en till halstablett.

/Johanna

Turen till framläggningen genom Finland 2017

Jag vill berätta om den fina tur jag gjorde med landsvägscykeln i början av juni 2017. Startpunkten var  min då ganska nya bostadsort Umeå och mål min frånflyttade studentstad Linköping. Under våren 2017 hade jag gjort mitt exjobb på ett företag i Umeå och den 9e juni var det dags att lägga fram terminens arbete för att kunna bli civilingenjör.

Eftersom slutversionen av rapporten skickas in nån vecka innan själva framläggningen (muntlig presentation av examensarbete med opponering) skulle gott om tid finnas till att cykla ner till Linköping. Tillfället var givet.

Jag minns inte hur långt innan jag kom på idén att jag kunde cykla ner till Linköping från Umeå, men det passade ganska bra med tanke på årets kanske högre mål – en Svensk Klassiker och Vätternrundan i mitten av juni. Det skulle bli många mil in på kontot före Vätternrundan så det här var perfekt på alla sätt och vis.

Under våren planerade jag cyklingen ner till Linköping och det blev klart ganska snart att cykla genom Finland var det mest effektiva. Platta bra vägar rakt ner och dessutom med två färjor som skar av sträckan så att endast 650 km skulle behövas cyklas. Till detta använde jag 6 dagar. Det kanske låter konstigt att cykla genom Finland skulle vara snabbare än genom Sverige. Men tittar man på en karta och har i åtanke att man inte får cykla på E4:an så blir det tydligare.

Men nu till själva cyklingen! Jag lämnade Umeå en grå dag med finlandsfärjan mot Vasa, dit jag kom ganska sent på kvällen. Där bodde jag hos en tjej från Tyskland som kunde svenska (men ingen finska) och jobbade som läkare. Nästa morgon hade regnet bytts ut mot vind. Tack och lov medvind, ca 6 m/s hade jag i ryggen exakt hela dagen. Jag slog personligt rekord och snittade på 30 km/h den dagen! Vanligtvis brukar allt över 22 km/h vara bra för mig om jag cyklar ensam.

Dag 2 landade jag hos ett svensktalande par i en liten ort. De bodde på en liten gård och jag fick ett helt hus för mig själv i gammal stil. Det var lyx! På kvällen blev jag inbjuden på tacos och långa samtal om allt möjligt. Det mest intressanta var att prata om skillnader och likheter mellan svensk och finsk kultur.

Dag 3 var mindre blåsig men vacker och platt. Det var hela sträckan som jag cyklade i Finland. Plattare än Östergötland till och med. Jag cyklade ut ur den svenskspråkiga delen och skyltarna blev genast längre och mer obegripliga. Med hjälp av Google maps hittade jag hem till kvällens värd som jag hittade via Warm Showers. En finsk man med en fru från Skottland som erbjöd mig en bastu när jag kom. Självklart tackade jag ja. De var så himla fina och bjöd mig på middag och långa samtal om cykling, Skottland, livet i Finland och allt möjligt.

Nästa dag var min sista dag i Finland och jag styrde kosan mot Åbo, där jag på kvällen skulle ta nattfärjan till Stockholm. Jag hade gott om tid att hänga i Åbo innan jag rullade på färjan som enda cyklist. Även fast jag uppskattar att prata med andra människor när jag är ute och cyklar så uppskattar jag verkligen att vara för mig själv också. Egen hytt var lyx!

Tidigt på morgonen, när jag sitter och äter frukost knackar en i besättningspersonalen på dörren och säger att vi är framme och att jag måste gå av nu. Jag som just stigit upp och tänkte att jag hade god tid på mig. Vem skriver ankomsttid i icke lokal tid?! Jag hade tagit fel på en timme, så det var bara att kasta i sig resten av frukosten och klä på sig och packa samtidigt som jag tuggade.

Sverige välkomnade mig med mulet väder och duggregn i Värtahamnens industridel som jag hamnade på. Väl ute ur den var jag inne i smeten. Herregud för att cykla i Stockholm. Det tog mig en halv dag att kryssa mig ut till Södertälje med en snitthastighet på 10 km/h. Blöt och kall kom jag fram till min kompis Johanna i Södertälje och hoppades dom skulle ha typ ett torkskåp eller nåt så att jag skulle kunna torka allt i. Men, vem har ett torkskåp nuförtiden? Johanna! Vilket flyt jag hade. Jag var hemma hos henne i flera timmar och pratade, torkade, åt och hängde med hennes barn Lo och man Richard. Så fina människor!

Grejen var vara det att jag hade 70 km cykling kvar till Nyköping den dagen. Framåt sen eftermiddag cyklade jag vidare med torra kläder och ny energi mot Nyköping. Sista timmarna hade jag sällskap av Alex i lurarna och jag hann fram till vandrarhemmet precis innan receptionen stängde vid 21. Tur ska man ha.

Dag 6, turens sista dag. Alltid blandade känslor, skönt och vemodigt. Denna dag var solig och fin och gick genom böljande svenska åkermarker längs med den mycket vackra Utflyktsvägen. När jag kom runt en krök och såg Bråviken var jag tvungen att stanna. Det var så vackert och kändes som ett annat land. När jag nådde Norrköping, eller egentligen Åby, var jag på känt territorium igen. Testturen inför min första cykeltur gick ju tur och retur Åby 2012. Det var roligt och nostalgiskt att cykla sista biten in till Linköping. Det mesta var bekant och jag kände mig välkomnad av forna cykelvägar och min studentstad.

Väl framme i Linköping rullade jag in hos min vän och cykelkompis Åsa och hennes familj. Jag välkomnades med fotografering, lasagne och skattjakt. Jag kunde inte haft en bättre målgång på en otroligt fin cykeltur.

Framläggningen då? Hade jag cykelkläder på den? Nej. Jag hade skickat en väska med mina kläder till Åsa som kom fram dagen före mig, så jag kunde ha nåt annat än lycra när jag stod och presenterade mitt examensarbete för examinator, opponent, släkt och vänner. Alltsammans avslutades med festmiddag med nära och kära från hela landet.

Tusen hjärte-tack till alla som gjorde den här cykelturen till något oförglömligt!

/Johanna

Höstcyklingen 2018

Snart är vi halvvägs in i november och hösten är här med sitt allra blötaste och gråaste väder. Ändå älskar jag hösten. Färgerna, luften, morgonfrosten och det mysiga mörkret. Den här hösten blev inte som förra hösten, då hade jag just köpt min första MTB och älskade att cykla så himla mycket och stornjöt av hösten. En stark lampa förlängde kvällarna ännu lite till.

I år har det blivit lite mindre höstcykling. Det beror nog på flera saker, men bland annat på att jag cyklade mycket i somras och då inte blev lika sugen på cykling nu. Jag har också satsat mer på styrketräningen sedan Cykelvasan i augusti, för jag vill verkligen lära mig göra bra benböj och bli starkare i benen.

Ungefär ett cykelpass i veckan har det blivit och det har varit helt okej. Eftersom jag har många intressen blir det en liten paus för vissa i perioder. Allt har sin tid. När jag har varit sugen på att cykla har jag sett till att göra det. Ibland före jobbet, ibland på väg hem, ibland på nya stigar, ibland själv, ibland med andra. Det är viktigt för mig att cykling är roligt och lustfyllt, utan krav och resultat.

Trots nedprioriterad cykling och mörkare tider är det ändå fin cykling kvar den här säsongen. Sen kommer vintern och då är det bara att lägga på dubbdäcken så är man good to go. Dessutom tycker jag att spinningsäsongen är rätt mysig med. Effektiv träning, svettfest och skön bastu efteråt.

Jag älskar cyklingens alla säsonger på sitt sätt, oavsett hur mycket tid i sadeln det blir.

/Johanna