Cyklig midsommarhelg

Denna midsommarhelg har varit helt i min smak. Riktigt härlig cykling med fint sällskap och ordentligt med återhämtning.

På självaste midsommarafton lastade vi cyklarna på taket, åkte och plockade upp Isak och styrde sedan mot Isälvsleden. Sedan jag flyttade till Umeå och köpte mtb har jag velat cykla den. Nu äntligen blev det av. Totalt är Isälvsleden 6 mil från Vindeln till Åmsele. Vi plockade russinen ur kakan och körde ca 1 mil av leden, fram och tillbaka.

Redan ett par hundra meter in på leden kände jag att det här är livet. Den känsla som infinner sig när man inte vill göra nåt annat nån annanstans än det man gör där och då. Lycka helt enkelt.

Stigen gick på en ås som gick genom en sjö. Vi cyklade alltså i skogen men hade vatten på båda sidor om oss. Det gick upp och det gick ner. Benen och lungorna fick jobba, men även huvudet för att ta in allt vackert.

Efter en timmes cruising med pulshöjningar kom vi fram till udden. Vi lunchade och rodde sen ut med båten som används för att fortsätta leden norrut. Vi kände oss nöjda, vi hade ju trots allt hälften kvar tillbaka till bilen. Så vi rodde ut en bit och bara njöt av svensk sommar och det västerbottniska landskapet.

Det kanske låter tråkigt att cykla fram och tillbaka på en led. Det tyckte jag i alla fall, men allt ser annorlunda ut åt andra hållet, och det som var uppför är nu nerför. När stigen på tillbakavägen blev platt och plan passade jag på att dra på lite, bara för att det är kul med fart och flow! Wiiihooo!

Resten av dagen gick åt till att handla, laga och äta en trerätters brakmiddag. Tre hungriga och sedan väldigt mätta cyklister.

Lördagen var en riktigt skön dag i lågt tempo. 10+ timmars sömn, försöka föra över data från pulsklocka till Strava (har fortfarande inte lyckats), läsa igenom gamla cykeltidningar, tangera PB:et i bänkpress på gymmet (tack midsommarmaten) och sitta ute i solen och läsa ut en cykelbok (Ekomerika, av Hanna Mi Jakobsson). Precis en sån dag jag behövde.

Idag söndag har också gått i lågtempots tecken. Jag började med att försova mig och vaknade efter 12 timmars sömn. Trodde 10 skulle räcka, men nej. Alex hade farit iväg för att fiska tidigt så det blev frukost själv tillsammans med en cykeltidning och sen ut på racern.

Det blev 6,5 mil inklusive fem vändor uppför Rödtjärnsberget. Kan vara den asfalterade knölen närmast Umeå som man kan få mest höjdmetrar ur i lämpligast lutning (nej, det är inte backen på bilderna). Det kändes bra att köra lite landsväg efter tre veckors uppehåll!

Det börjar nämligen bli dags att ställa in sig på nästa helgs långkörare – Västerbottenbrevet. Jag ska cykla 20 mil på lördag i ett lokalt motionslopp i ett format som började i Paris. I ett brevet-lopp är det sträckan som är utmaningen, inte tiden. Resultaten kommer sedan i bokstavsordning, inte från snabbast till långsammast. Dessutom får man ett stämpelkort som man ska fylla med stämplar från alla stämpelställen (är nog samma som energidepåerna). Det speciella är att dessa stämpelställen har öppet en viss tid. Är man för snabb dit får man vackert vänta tills de öppnar. Den här upplevelsen ska bli riktigt kul och jag ska berätta om hur det var om en vecka.

Just nu ligger jag på balkongen med en kopp te och känner mig riktigt nöjd med helgen. En drömhem enligt mig. Cykling, gott sällskap, god mat, återhämtning med mycket sömn och lågt tempo utan måsten. Nu är jag lite mer redo för återstående två veckors jobb innan en månads semester.

Glad midsommar!

Tolvtjärnsloppet 2019

I helgen körde Alex och jag en favorit i repris – vi körde Tolvtjärnsloppet! Det är alltså ett MTB-lopp i Långviksmon utanför Örnsköldsvik där man kan välja på tre distanser – 18 km, 37 km och 69 km (som är seedingsgrundande för Cykelvasan). Vi valde 37 km, som förra året. Det känns lagom såhär relativt tidigt på MTB-säsongen.

Nu när vi köpt bil så var det himla smidigt att lasta cyklarna på taket och alla grejer i bagaget och sen bara köra iväg hemifrån på morgonen. Förra året åkte vi tåg med alla grejer och cyklar till mina föräldrar dagen innan, och lånade sedan deras bil och gamla cykelställ. Ett sånt där man har på dragkulan och hänger på med band och trasor som skydd. Det gick bra det med såklart, men det är rätt skönt att vara lite mer fri och bara slänga upp cyklarna på taket kunna ta sig iväg själv. Nu har dom uppdaterat sig till ett riktigt fint cykelställ bak på kulan där man liksom ställer cyklarna och spänner fast dem.

Nog om det. Upp och iväg. Hämtade nummerlappen och sen satte vi oss vid sjön och åt frukost. Klockan var bara strax efter 9 men det var redan soligt och varmt. Vi båda hade druckit resorb dagen innan och var noga med att dricka ordentligt. Vätskeblåsorna i våra cykelryggsäckar innehöll nästan 2 liter vatten till själva loppet.

De som skulle köra längst startade först, och vi tittade när de trampade iväg. En kvart senare var det vår tur. Lite pirrigt var det på startlinjen, men det var skönt att ha kört året innan så man vet ungefär vad man har att förvänta sig. Starten gick och vi trampade iväg. ”Vi ses i mål!” sa vi till varandra. Alex är snabbare än mig så han stack iväg på en gång. Tolvtjärnsloppet börjar med uppförsbacke. Först asfalt, sen stig. Jag minns inte att det var så tungt förra året. Det kändes ordentligt i benen och i lungorna. Ungefär fem minuter in i loppet hade jag redan börjat fundera över vad jag ska göra bättre till nästa år. Mer backintervaller. Långfärdscykling ger inte pang-pang i benen kan jag meddela.

Efter nån kilometer cyklade jag tillsammans med de som höll ungefär samma tempo som mig. Det är skönt för det är lite stressande med omkörningar och att köra om i skogen. En förbättring sen förra året var att det i år hade regnat nån dag före loppet och gjort de sandiga tallhedarna rätt hårda, utan att vara blöta. Förra året var det riktigt torrt och löst, vilket gjorde cyklingen tung, svår och långsam.

Med det hårdare underlaget och bankännedom kändes det som att det gick snabbare än förra året. Även om det blivit skralt med MTB-cykling hittills i år kände jag att jag ändå var bättre tekniskt än förra året, och mindre rädd på de mer tekniska delarna. Detta kan jag säga redan nu var dagens största seger.

Efter ungefär halva loppet började jag få ont i ryggen. Jag testade att sänka sadeln. Det hjälpte inte. Funderade på om min ryggsäck med vatten var för tung. Knappast. Sen kom jag på det. Min sadel var för dåligt åtskruvad så den började luta bakåt och gjorde att jag satt dåligt. På vätskedepån riktade jag om sadeln och det kändes bättre på en gång. Tyvärr skruvade jag inte åt skruvarna nog hårt så den dåliga vinkeln kom tillbaka. Det gjorde ont och jag kände att jag inte fick ut så mycket kraft i pedalerna som jag ville. Men jag ville inte stanna igen och körde på sista biten, in i mål. Typ 20 minuter bättre tid än förra året, det var riktigt skönt.

I mål träffade jag Alex och min kompis Sofia som bor i Långviksmon. Det var så skönt att se dem och att kliva av cykeln. Vi satte och och åt och pratade. Två korv med bröd gick ner i ett nafs och dämpade hungern något. Efter ett tag började det bli ordentligt varmt i solen och vi kände att det var dags att rulla vidare. Det hade varit gött med ett dopp i sjön. Men det sparar jag till nästa år. Då ska jag träna mer innan, skruva åt min sadel ordentligt och sen plocka några minuter till på min tid!

Som slutkläm vill jag bara säga att jag starkt rekommenderar att köra Tolvtjärnsloppet. Det är riktigt roligt och vackert. Man måste inte vara proffs, så tekniskt är det inte. Så, är du i närheten i mitten av juni – KÖR TOLVTJÄRNSLOPPET! Och säg till, för vi kör nästa år igen!

/Johanna

Eftersnack och stats Västerbotten runt 2

Västerbotten runt 2 är avslutad men finns fortfarande kvar lite av den turen i benen. Den korta versionen av det hela är att jag hade en väldigt fin tur med varierande väder och bra känsla i benen hela vägen runt. Den lite mer detaljerade berättelsen kommer här:

Dag 1, Umeå – Lycksele, 15 mil

Efter tidig frukost, tupplur, packning och däckpumpning kom jag inte iväg förrän klockan 11, lite väl sent med tanke på att jag hade en lång cykeldag framför mig. Men skönt att ta det lite lugnt på morgonen för en gångs skull. Egentligen hade jag planerat bara ett lunchstopp, men det blev två. Korv i Vännäsby och kebab i Vindeln.

Med ordentligt med bränsle i kroppen gick det väldigt fint. Sista milen började det att blåsa och sen regna. Jag körde bara på utan att ta på mig regnkläder för jag tänkte att jag ändå snart var framme. Det gick bra, men jag såg nog ut som en blöt katt när jag checkade in på hotell Lappland i Lycksele. Duschen och burgaren satt fint.

Dag 2, Lycksele – Storuman, 10 mil

Dagen började med solsken och vindstilla. Senare blev det molnigt och mer kläder åkte på. När det var dags för lunch var molnen rätt mörka och prognosen visade regn på efter middagen så jag lunchade under taket på en stängd mataffär och tog på mig mer kläder. Det började blåsa upp lite som det kan göra innan regn och nu kunde jag tydligt se att de mörka molnen släppte regn längre fram. Jag var tvungen att fråga ett äldre par som höll på att påta i trädgården om påfyllning av mina vattenflaskor. ”Det går jättebra!” Och färden fortsatte. Eftermiddagen kändes lite som en spurt undan regnet så det kändes skönt att kunna slappna av torrskodd i Storuman. Det började aldrig regna den dagen, så jag trodde att molnen blåst framför mig. På kvällen blev det bastu.

Dag 3, Storuman – Dorotea, 12 mil

För att inte det här inlägget ska bli en enda stor väderprognos med vädret som var ute på landsbygden för en vecka sedan så måste jag säga en sak. Mina intryck under dagarna bestod av väder, ljudbok, några bilar samt skog skog skog. Väldigt avslappnande. Det som var utmärkande för denna dag var att det blåste och regnade från morgonen när jag begav mig ut. Regnkläder i all ära, men man blir blöt nånstans tillslut. Om inte av regn så av svett. Det är nämligen som att cykla i en plastpåse. Det är just så skönt som det låter.

Regnet övergick till snö och det blev vitt omkring mig på myrarna och mina tår började bli riktigt kalla av regn och snö, trots ”vattentäta” skoöverdrag. Jag resonerade att det inte var så farligt eftersom jag inte tänkte på mina kalla tår hela tiden. Kanske bara varannan till var femte minut. Börjar jag bara att tänka på att nåt är kallt, gör ont eller är jobbigt, då är det lite värre. Men nu var det rätt lugnt, så jag körde på och tänkte att jag byter sockar och äter lunch i Vilhelmina. 7 mil från Storuman.

Tillslut var jag framme vid mitt delmål och kunde byta till torra sockar och få lite mat i magen. Vid det laget hade det slutat regna och blåsten hade torkat mina regnkläder. Perfekt. Efter en timmes lunch var tårna och jag i form att cykla vidare mot Dorotea. Dusch och mat i vanlig ordning vid ankomst. Bra dag.

Dag 4, Dorotea – Fredrika, 11 mil

Dagens stora händelse (förutom väder, ljudbok och skog) var att stanna till för lunch i Åsele. Där serverades jag turens största kebabsallad som följdes av längsta lunchpausen på 1,5 timme. En man gjorde mig sällskap en stund och frågade lite standardfrågor kring min cykling. Vart ska du? Vart kom du ifrån? Cyklar du själv?! Blir det inte ensamt? Nej, jag träffar människor alla andra dagar, så det är skönt att vara själv ibland, svarade jag. Han undrade också om jag brukade fara på Åsele marknad, att då var det full fart i Åsele, annars var det rätt lugnt där. Jag fick intrycket att han inte var en sån som drog ut på långa cykelturer för att få umgås med sig själv och sina egna tankar utan att bli avbruten.

Efter en ordentlig paus cyklade jag vidare mot Fredrika, turens minsta samhälle. Affären hade stängt när jag kom fram och hade inte öppnat när jag for dagen efter. Den hade bara öppet 3 timmar på lördagar och söndagar. Jag bodde på ett jättefint BnB där både lakan, handduk OCH frukost ingick för 450 kr. Lätt bästa boendet på hela resan. En familj från Nederländerna ägde stället och tyckte Fredrika var helt perfekt att bo i. Lugnt och skönt och bara 10 mil till både Umeå och Övik. Fint.

Dag 5, Fredrika – Umeå, 12 mil

Sista dagen. Blandade känslor men ett lyckopirr inför dagens höjdpunkt. Mina fina vänner Camilla och Felix skulle komma och möta upp mig i Bjurholm för att fota och filma mig när jag cyklade. Medvind och finväder tog mig snabbt och lätt till vår mötesplats. En jättehög bro över Öreälven. Fram till Vännäs filmade och fotade dom mig på alla möjliga sätt samtidigt som vi pratade i telefon, jag med headset i öronen. Ska jag vända och köra igen? Kan jag köra? Cykla långsammare, du cyklar ifrån drönaren! Kan du dricka vatten? Fota detaljerna! Vi tar det igen, för mycket bilar i vägen.

Så höll vi på fram till Vännäs där det blev lunchpaus och några sista foton och klipp innan vi var klara för dagen. Att de tog sig tid för att filma mig för skoj skull gjorde mig så himla glad! Tack tack tack! Jag är så nyfiken på resultatet! Sista 4 milen hem gick som en dans.

Summering

En fin tur med få intryck. 60 mil, 28 timmar cyklandes totalt, 22 km/h i snitthastighet. Ca -1 grad som kallast och ca 14 grader som varmast. Kroppen kändes mycket bättre än förväntat. Jag trodde jag skulle vara helt slut på kvällarna, men jag har känt mig bra och benen har inte alls känts slitna. Tills de skulle ta i lite i en uppförsbacke sista dagen. Fanns inget pang-pang där inte.

Nu såhär ungefär en vecka senare känner jag mig mer hungrig än jag brukar och vikterna på gymmet känns lite extra tunga. Men kroppen ska få lite vila, så det passar fint med flyttstädning hos lillebror och sen vidare på släktkalas. 150 mil i kroppen hittills i år och jag tror det är dags för cykeln att få lite service och omvårdnad.

Nästa helg blir det Tolvtjärnsloppet, 40 km MTB i Långviksmon och det ska bli riktigt roligt! Äntligen kommer jag cykla stig, de som jag har spanat på från cykeln med smala hjul och undrat var de leder. Från en cykel till en annan. Det blir fint!

/Johanna