Race report BRM 200K Jubileum

Förra helgen körde jag säsongens andra och sista cykellopp. BRM 200K Jubileum hette det och är en del av en serie på landsvägscykel med utgångspunkt i Umeå. Jag kommer inte gå in på mer detaljer om loppet än att det inte är en uppmärkt bana, utan man laddar själv ner en karta och navigerar efter bansträckningen. Start mellan 7 och 8 och man loggar sina egna tider på tre kontroller + start och mål samt tar en selfie på varje ställe.

Ok, 200 km i september. Under veckan var väderprognosen mulet, ca 10 grader och inget regn. Närmare lördag började det synas regndroppar i väderprognosen. Skit också. Det fick bli vintercykelskor och massa ombyten vantar och regnkläder.

Jag startade strax före 8 för att vänta ut regnet så länge som möjligt. Det visade sig vara ett vinnande koncept och jag behövde bara cykla i regn den första kvarten, sen tog jag av mig regnkläderna. Man vill nämligen inte cykla med dom i onödan för då blir man blöt (svettig) inifrån och börjar frysa. När jag startade såg jag ingen annan cyklist, men när jag stannat för att ta av mig regnkläderna cyklade en kille om mig.

Ganska snart cyklade jag om honom, vilket kändes bra och jag kände mig stark med bra tryck i pedalerna. Jag hade inte lust att fråga om vi skulle cykla ihop, för jag ville köra i mitt egna tempo med ljudbok i lurarna. Harry Potter skulle få hålla mig sällskap under dagen.

Efter 53 km kom jag fram till första kontrollen i Botsmark, där jag loggade att jag var där, tog en obligatorisk selfie och gick sen in på affären och köpte lite snacks som jag åt upp innan jag cyklade vidare.

Efter ytterligare nån mil ringde Alex och vi pratade en timme. Så himla fint att sitta och cykla och prata samtidigt. Jag meddelade att jag fortfarande kände mig stark och pigg och inte frös. Hösten var dessutom väldigt vacker att titta på från cykeln!

Jag touchade utkanten av Burträsk innan jag svängde av söderut igen och kom fram till nästa anhalt Bygdsiljum, ca 110 km in i loppet. Där var det lunchdags och jag tryckte en kebabtallrik och pratade lite med en annan cyklist som ätit färdigt när jag kom. Jag unnade mig att byta sockar och fylla på vattenflaskorna också.

Proppmätt rullade jag vidare söderut. Kroppen kändes bra och jag var så nöjd med beslutet att cykla själv, i min egen takt! När jag kom fram till Täfteå, ca 180 km in i loppet loggade jag in, tog en snabb selfie och trampade vidare direkt. Det var ju slutspurt.

Jag sick-sackade mig in i Umeå och fram till mål, samma plats som starten och loggade mig för sista gången och tog en sista selfie, 10 timmar och 23 minuter efter att jag startat.

Jag är väldigt nöjd med loppet och hade en riktigt härlig dag på cykeln! En väldigt fin avslutning på cykelsäsongen måste jag säga. Benen kändes bra hela vägen och jag lyckades hålla ett lagom tempo, utan att bli helt förstörd-trött och utan att hålla på för länge. 22 km/h i snitt känner jag mig nöjd med att ha åstadkommit solo.

Nu blir det nog bara nån enstaka tur på MTBn innan vintern kommer och det är istället dags att levla upp styrketräningen!

/Johanna

Tolvtjärnsloppet 2021

För en vecka sedan körde jag Tolvtjärnsloppet, det går i Långviksmon utanför Örnsköldsvik. Jag har kört det två gånger förut, 2018 och 2019, då 40 km. Vanligtvis går loppet i mitten av juni, dvs ganska tidigt på säsongen för oss här uppe i norr. Men i år, pga pandemin, så skulle loppet gå sista söndagen i augusti. Perfekt, hela sommaren att träna på. Så jag anmälde mig till 65 km.

Alex var inte sugen på att köra i år, så jag körde ner själv på söndag morgon, med cykeln på taket. Hämtade ut nummerlappen, åt lunch i bagaget, småpratade med killarna som parkerat bredvid mig och bytte sen om innan det var dags för uppvärmning. Lite rull fram och tillbaka på vägen med några fartökningar och jag kände mig redo.

Uppställning vid startlinjen. De som cyklade i tävlingsklass stod längst fram, och vi som körde motionsvarianten stod något bakom. Fyra andra tjejer såg jag.

Starten gick och folk drog iväg som spjut. Herregud. Min plan var ju att ta det lugnt i början och inte fylla benen med mjölksyra i första backen. Efter två minuter såg jag ingen annan. Men lika bra det, jag körde på i mitt tempo och njöt av inte behöva stressa och trängas på stigen.

Efter nån kilometer cyklade en man ikapp mig ”Hej hej!” sa Jerker från Övik. Vi småpratade och cyklade på. In samma tempo. Himla trevligt. Jag frågade om han trodde vi var sist. Nej, en kille hade fått kedjebrott precis i början. Ganska snart kom han dock flygande och cyklade om oss och vi låg sist.

Vi cyklade på ut på tallhedar, ängar, förbi tjärnar, på skogsbilvägar, genom svampskogar och lerhål. Vi var överens om att det var lagom tempo och en riktigt fin dag att vara ute och njuta på cykeln. På första vätskestationen blev vi varmt välkomnade med saltgurka, banan, sportdryck, vatten och godis. Vi stod och fikade med funktionärerna och tillslut kom även han som körde säkerhets-enduro. Vi var tveklöst sist.

Nöjda och lite piggare efter energipåfyllning rullade vi vidare. Och efter ytterligare några mil kom vi fram till den andra vätskestationen. Samma varma mottagande och peppande ord tillsammans med samma meny. Vi fikade och rullade sen iväg för de sista två milen. Nu började benen kännas mosiga.

Innan loppet hade jag tänkt att jag kanske kan snitta på 13 km/h, som jag gjorde 2019, och alltså komma i mål på ca 5 timmar. Under loppet roade jag mig och Jerker med att räkna ut vår snitthastighet vid olika tillfällen och vi hade runt 12-14 km/h. Ju närmare mål vi kom desto oftare räknade jag på vår snitthastighet. Det hade ju varit fint att komma i mål under 5 timmar, precis som på cykelvasan.

3 km kvar. Vi växlar upp och trycker på lite, även fast ben och huvud är trötta. 2 km kvar. Det är nära nu, vi borde hinna under 5 timmar. Tunnelseendet börjar smyga sig på. 500 m kvar. Nu är det bara målrakan kvar, men vad händer?! Den här svängen var inte med förra gången! Bara några minuter kvar och vi måste ta en extra sväng! 100 m kvar. Bra, nu är vi inne på sista raksträckan och har 2 minuter till godo, vi kommer klara oss under 5 timmar! MÅÅÅL! 4:58:58.

Så härlig och skön känsla med massa glädje! High five Jerker! Så himla starkt jobbat! Utan dig hade jag varit betydligt långsammare runt och inte alls haft det lika kul! Tusen tack för en fin tur!

Sen kan vi ju prata lite om vår placering. Jag vann min grupp kan man väl säga, motion damer 65 km, som enda person i den klassen. De fyra andra tjejerna tävlade. Vi var en timme långsammare än de som kom näst sist men kom ändå i mål en timme innan de skulle dragit snöret och plockat oss av banan.

När vi kom var målet borttaget, bara sladdarna för tidtagning på marken låg kvar och funktionärerna höll på att plocka bort det sista. Noll publik var kvar, affären stängd och korvförsäljningen likaså. Aj Då. Som tur var fanns det chips och saft kvar till oss, så vi slog oss ner på en bänk som inte var bortplockad ännu och pustade ut, åt chips och pratade om loppet.

Sen var det dags att gå, för två funktionärer kom fram och var sugna på att plocka bort bänken. Vi var badsugna så vi rullade ner mot parkeringen, där bara två bilar var kvar. Doppet var ljuvligt och svalkande, som i maj. Perfekt avslutning på en riktigt fin dag på cykeln med väldigt trevligt sällskap.

Tack alla inblandade för himla fint lopp! Hoppas inte det var sista gången, jag har en tid jag vill slå på 65 km!

Nu till helgen är det dags för cykellopp igen. Västerbottenbrevet 200 km. Jag tänkte fika mig igenom det loppet själv, inte cykla i nån annans ”lugna tempo” som det blev på det loppet förra året, och året innan det. Men mer om det på söndag, när jag ligger med benen i högläge och har trampat mig igenom årets sista cykellopp!

Vi hörs då!

/Johanna

Downhill är terapi

Nu är vardagen kommen efter en lång och händelserik sommarledighet. Min sista semestervecka var Alex och jag i Jämtland och vandrade, fiskade och cyklade downhill i Åre.

Jag har kört downhill i Åre två gånger förut, senast en helg förra året i september på stängningshelgen, då var det tre grader och regn och snöblandat på toppen. Väderprognosen för årets downhillsemester i Åre såg inte lovande ut. Det skulle regna, och speciellt efter lunch såg det dystert ut i väderprognosen. Vi var lite tveksamma men tänkte att med regnkläder och med tre ombyten handskar var skulle det nog gå bra. Det skulle i alla fall inte snöa.

Så på morgonen kliver vi upp, det småregnar lite, och vi åker iväg in mot Åre och hämtar ut våra hyrcyklar och liftkort. Det slutar regna, men det blåser och himlen är grå. Det känns som om regnet hänger i luften.

Vi tar liften upp och förra årets favoritstigar ner. Flera gånger. Vi kör en blå flowig led som är ny för i år. Vi åker en annan lift som är lite bökig att få på cykeln på, men efter hjälp och instruktioner av de som jobbar i liften får vi in tekniken efter några åk. Den liften tar oss upp lite högre och till nya röda leder, både flowiga och brötiga.

Mot slutet av dagen, när det fortfarande inte regnar, har vi kommit in i åkningen och vågar släppa på mer och jag testar att hoppa lite. Det kanske inte är mycket, men jag hör att hjulen lättar från marken i kanske en sekund. Det är framsteg för mig.

Downhill är så himla roligt och som terapi för mig. Vad jag menar med det är att jag blir en bättre stigcyklist genom att cykla på ett annat sätt, med en annan cykel. Jag blir mer trygg med fart, hopp, stenar och branta backar. Jag blir inte bara bättre på downhillcykeln, utan också på min MTB hemma.

Att cykla downhill kanske ser farligt och skrämmande ut, något som bara grabbar i åldern 20-35 år håller på med. Det är i alla fall det man kan tro när man kommer till en anläggning för downhill. Det är tyvärr få tjejer och åldersspannet är ganska smalt. MEN. Jag kan verkligen rekommendera att prova cykla downhill.

Är man lite van med att cykla stig kommer det inte vara några problem. Jag tycker också man kan jämföra med alpin liftburen skidåkning. Man kan åka jättefort och hoppa högt om man vill, men man kan också cruisa sig ner på snällare leder.

Nu har jag tre cyklar, men den dagen det är dags för en till blir det nog en som är mer anpassad för att köra utförs med.

/Johanna

Etapp 3. Karlstad – Göteborg

1434 km och 18 dagar senare och jag har kommit fram till Göteborg! Det känns helt fantastiskt att ha tagit mig hit på cykel från Umeå. Men denna sista etapp har inte varit en solskenshistoria.

Redan på min vilodag i Karlstad blev det väderomslag och det regnade delar av dagen. Dagen efter, när jag skulle cykla mot Åmål regnade det under morgonen. Det kom nån enstaka skur under dagen som inte var så kraftig men det gick bra och det var så pass varmt att jag inte frös.

Väderprognosen visade på åskoväder under kvällen och regn på natten, så jag valde att bo i en campingstuga den natten.

Dagen efter åt jag hotellfrukost med vänner som tidigare bodde i Umeå som nu var i krokarna. Det var himla mysigt och väldigt roligt att träffa deras dotter Siri, 7 månader, för första gången. Tack Filip, Helena och Siri för en jättebra start på dagen, det var så fint att träffas!

Färden gick vidare i Dalsland som jag hört så mycket fint om. De mindre vägarna var otroligt vackra och mysiga! Jag träffade på ett gäng tyskar som jag hängde med ett tag på Dalslandsleden. Den var lite krokig och gick åt fel håll enligt min plan så jag kom inte så långt ut mot kusten som jag hade tänkt den dagen, men jag hittade en jättefin badplats att tälta vid!

Det hade regnat från och till hela dagen och det var varmt i luften, så på morgonen efter var precis allt fuktigt. Men jag packade ihop och trampade iväg. Ganska snart började det regna och det höll i sig i ca två timmar. När jag kom fram till en mataffär var jag trött och frusen.

Någonting kändes inte riktigt bra i kroppen. Jag kände mig lite öm och som om jag hade mindre kraft i benen. Jag gick på toa, tog på mig mer kläder och trampade vidare. Jag tänkte att jag ju ätit en ganska klen frukost och sen blivit kall på cykeln och suttit och spänt mig. Jag åt lite ölkorv och körde på.

När jag kom till Tanumshede hade jag cyklat 50 km som tagit mig tre timmar varav de två första i regn. Den sista timmen hade jag tänkt på vilken mat jag skulle beställa där. In på första bästa pizzeria och beställa en kebabsallad och Cola zero. När jag satt mig vid mitt bord kollade jag bara rakt fram med huvudet i händerna. Jag var så slut.

Jag bytte till torra sockar och åt maten. Min matlust var inte så bra som jag trodde den skulle vara, men det var skönt att sitta och få i sig nånting med torra sockar på fötterna. Jag såg att jag hade 48 km kvar att cykla den dagen. Jag hade nämligen bokat en campingstuga i Hunnebostrand. Jag ville komma in och torka, för det skulle regna ännu mer på kvällen och natten.

När jag återfått värmen och lite energi tog jag på mig mina genomblöta cykelskor, handlade mat och cyklade sen iväg. Även fast jag var så trött valde jag den lite längre och vackrare vägen. Den var otroligt trafikerad. Ibland kändes det som om jag kollade mer i backspegeln än framåt. Jag kände mig inte helt pigg så jag ville bara komma fram och körde på med lite av ett tunnelseende, men tog ändå några bilder.

Tillslut såg jag skylten som sa att det bara var 800 m kvar till min camping. Sån otrolig lättnad och så skönt att veta att en av stugorna var min. Jag firade med en lakritspinne att jag kommit fram, och sen började jag hänga upp all min packning i stugan, samtidigt som det började droppa ute. Nån timme senare öppnade sig himlen och det fullkomligt öste ner. Jag sov riktigt gott och torrt den natten.

Dagen efter blev jag medveten om hur mycket det hade regnat med tanke på hur det såg ut runt omkring. Jag mådde bättre denna näst sista dag av cykelturen och det var solsken. Men jag hade funderat mycket på hur jag skulle göra med tanke på mitt mående dagen innan. Jag borde verkligen testa mig mot Covid19.

Även om jag vaccinerat mig med första sprutan för mer än två veckor sedan hade jag ändå haft sjukdomssymptom. Jag googlade och undersökte mina alternativ. Jag bestämde mig för att cykla kortast möjliga rutt till Göteborg och försöka testa mig längs vägen. Första bästa större samhälle var Lysekil så jag styrde ditåt.

När jag kom till sjukhuset hade bilen med dagens och veckans sista prover gått tre timmar tidigare och han kunde inte hjälpa mig vidare. Det var fredag och de öppnade igen på måndag. Hejdå. Jag ringde en vårdcentral men de hade inga tider för snabbtester kvar före helgen. Apoteket hade slut på självtester.

Dagen hade fått ett annat fokus än vackra vägar och lunch på solvarma klippor. Jag åt min lunch på en gräsmatta utanför en matbutik och cyklade vidare. Jag kunde inte göra nåt mer den dagen för att få testa mig.

Jag hade kollat ut en badplats i Svanvik där jag tänkt tälta. Sen jag insett att jag borde testa mig ville jag helst inte vara på en camping bland folk, även om jag nu mådde bra. Jag åkte en färja, vilket kändes exotiskt och något jag velat göra mer av vid kusten, men var glad att jag fick åka en i alla fall. Efter en del motvind men inget regn kom jag till Svanvik.

Jag möttes av en skylt om naturreservat intill badplatsen. Typiskt, då får man ju inte tälta där. Dålig research av mig. Jag cyklade tillbaka en bit och såg en byggnad som såg ut som en bygdegård. Det fanns ett telefonnummer på väggen som jag ringde. Jag presenterade mig, berättade att jag cyklade från Umeå till Göteborg och undrade om jag fick tälta där min sista natt. Nja, det var lite tveksamt, men fick numret till en annan kvinna jag skulle fråga.

Denna kvinna hette Linda och sa att jag kunde tälta i hennes trädgård, hon bodde bara en bit bort. Hon mötte mig utanför huset och välkomnade mig. Jag berättade om min situation för henne, att jag känt mig krasslig dagen innan och att jag behövde testa mig och inte lyckats med det i Lysekil. Sa också att jag inte behöver gå in utan att jag bara kan tälta på gräsmattan. Hon tyckte det kändes helt lugnt och sa att jag fick låna dusch och toalett också och gav mig en nyckel.

Jag satte upp tältet i trädgården och kände mig så tacksam över att det löst sig så bra med tältplats. Linda kom ut och frågade om jag ville ha middag också, så himla snällt! Jag tackade ja till det. Vi satt och pratade om allt möjligt i nån timme medan jag åt världens godaste flygande Jakob hos en av cykelturens otroligt generösa och snälla människor.

Jag frågade Linda om hon trodde att Stenungsund hade apotek där de sålde självtester. Jo, men hon kunde köra mig till närmsta apotek morgonen därpå så att jag kunde köpa ett test och testa mig innan jag cyklade iväg. Alltså, snällt är inte ett tillräckligt ord för denna handling!

Efter en skön sista natts sömn i tältet vaknade jag till regn som snart upphörde. Jag gjorde mig i ordning och sen åkte vi till apoteket och jag köpte ett test. Tillbaka hem för att topsa näsan och vänta 15 minuter. Testet var negativt och jag hade inte Corona! Sån lättnad. Tack Linda för den otroliga gästfriheten och allt du hjälpte mig med, jag uppskattade det enormt mycket!

Så påbörjade jag cykelturens 18e och sista dag. Från södra Orust, vidare till Tjörn, över den mäktiga Tjörnbron till Stenungsund. När jag passerat stan bestämde jag mig för att det var dags för lunch när jag såg några klippor intill vattnet alldeles nära cykelvägen. Äntligen fick jag min lunch på en klippa vid havet i solen (och vinden) så som jag föreställt mig när jag tänkt på den här resan. Två vindsurfare stod för lunchunderhållningen.

Jag cyklade på och kände att jag var mer avslappnad och närvarande än de två föregående dagarna. Jag njöt verkligen av att cykla nu igen och det var skönt att det mesta var på cykelbanor. Jag vek av från havet och cyklade på vacker landsbygd. Sen kom jag in i Kungälv och då blev det tydligt att storstaden inte var allt för långt bort. Det gick förvånansvärt bra att navigera sig genom Göteborg fram till stadsdelen där min farbror bor.

Och tillslut stod jag där. Utanför hans radhus efter att ha cyklat dit hemifrån Umeå. En overklig men fantastisk känsla.

Och så var den här cykelturen slut. Den var fin och innehöll det mesta. Det bästa har varit möten med människor, de som bjudit in mig, hjälpt mig, peppat mig, tutat och vinkat, bjudit mig på glass och varit nyfikna. Tack alla ni! Både ni jag kände sedan innan, er jag träffade längs vägen och till er som följt resan här på bloggen. Kärlek till er!

Cykelns cirkel har också slutits när jag idag träffade hon jag köpte cykelramen av för 1,5 år sedan. Det var liksom meningen att ramen skulle från henne till mig. Julia ville sälja den till någon som ville ut på cykeläventyr och jag var ute efter en ny äventyrscykel. När jag såg att hon sålde en cykelram i rätt färg, i rätt material, med rätt fästpunkter och rätt storlek bestämde jag mig för att bygga min egna cykel. Så kul att träffa dig Julia och höra om ditt kommande äventyr och allt annat! Tack också för kollen och omvårdnaden av cykeln, jag lovar att ta hand om den väl även framöver!

Nu ska jag ta det lugnt här i Göteborg några dagar och umgås med vänner och familj innan jag tar nattåget hem till Umeå.

Vi hörs framöver!

/Johanna

Etapp 2. Vemdalen – Karlstad

Nu har jag cyklat ca 1000 km och tagit mig till Karlstad där jag just nu har vilodag. Vilodag innebär att mest ta det lugnt, att äta, torka och tvätta grejer. Lite sightseeing hinns med också. Jag håller även på att planera vägen framåt, har köpt lite smågrejer och laddar elektronik.

Men nog pratat om vilodagen, de senaste sex cykeldagarna har varit helt fantastiska! Det mest fantastiska har hänt när jag hoppat av cykeln och träffat människor. Vi tar det i kronologisk ordning.

Efter Vemdalen styrde jag mot Dalarna och oj vad vackert det är där! Superfina städer och byar och även småvägarna där emellan.

Jag har hunnit tälta på tre badplatser under den här etappen. Den första var lite norr om Älvdalen. Jag badade, åt middag, läste bok, pratade i telefon  och väntade på att badplatsen skulle tömmas. Jag väntade och väntade. Folk gick och folk kom. En man körde in med bil och släp ca kl 21 lastad med en rutschkana. Han började gräva och installera.

Solen gick bakom kullen och det började bli kallt och jag ville sätta upp tältet. Tillslut gick jag fram och pratade med honom och frågade om det var ok om jag tältade en natt där. ”Jajemän, det går jättebra!” Skönt. Jag satte upp tältet, borstade tänderna och precis när jag skulle krypa in kom mannen fram till mig med en lapp. Här är mitt nummer, ring om det blir fylla här ikväll eller om cykeln går sönder. Tack för den jättefina omtanken Steffe! Allt var lugnt och jag sov väldigt bra och ostört.

Jag rullar vidare genom Mora och ner längs södra Siljan. Jag hade kollat ut badplats nummer två och svängde in på en grusväg. Jag hoppade av och ledde cykeln sista biten till badplatsen som såg mycket lovande ut. Jag mötte ett par i medelåldern på väg därifrån och frågade om de bodde i byn och om det var okej om jag tältade en natt där. ”Ja det går bra, om nån har problem med det kan du hänvisa till mig, jag sitter i styrelsen.” Tack! Det kändes bra att ha fått ett ok att vara där. Badet, middagen och sen tältnatten var mycket bra!

Vidare mot Siljansnäs som var supervackert! Jag såg en skylt om en cykelbutik. Jag tänkte att det hade ju kunnat vara kul att kika, och jag kan passa på att pumpa däcken. Tillslut kom jag fram till en lada där en komplett cykelbutik huserade. Jag frågade om jag fick låna en pump med en tryckmätare. ”Jajemän, hur hårt ska du ha?” Sa mannen bakom disken och dök ner till mina däck.

6 bar senare lutade jag cykeln åt sidan och kikade runt. Jag fortsatte småprata med mannen och kollade lite extra på speglarna. Jag unnade mig en ny och mannen i butiken frågade om jag ville ha den monterad på en gång. Ja gärna, den gamla ska bort nu. Jag följde med upp till verkstaden där han dök på min cykel med samma entusiasm som vid däckpumpningen. Jag stod bara bredvid och kollade på och pratade. En ung mekaniker var där och blev imponerad av att jag körde så långt själv. När spegelmonteringen var klar fick jag fylla mina vattenflaskor och blev erbjuden en salttablett av mekanikern. Jag släppte ner en brustablett med tropisk smak i den ena flaskan, pratade lite om sadlar och rullade sen vidare efter säkert en timmes cykelsnack och prima service. Tack ni på Utesport!

Jag fortsatte genom vackra Dalarna. I Leksand åt jag lunch på en restaurang, för jag var tvungen att ladda telefonen. Min powerbank var tömd och nästan mitt telefonbatteri också. Jag behövde det för att navigera till min kollegas stuga i Säl, där jag skulle spendera natten.

Jag cyklade på och kom tillslut fram till stugan och min kollega Alexandra. När jag just börjat fundera på vilken stuga jag skulle svänga upp mot tjoade hon ”heeeeej!!!” och vinkade stort från en altan högst upp i backen. Jag var helt glansig av svett när jag kom fram men välkomnades varmt och hjärtligt ner i soffan och ett glas med dricka. Där var hennes föräldrar och två vänner från studietiden. Lite senare anslöt hennes man och två barn också. De var alla väldigt nyfikna på min cykeltur och allt som hade med den att göra.

Jag hade en så himla trevlig och fin kväll att jag knappt tog några bilder. Tusen hjärte-tack Alexandra med familj och vänner för det mycket varma mottagandet och gästvänligheten i Säl. Ni alla gav mig så mycket energi!

Så återstod två dagar och ca 200 km av etappen. Jag siktade in mig på en tredje badplats ungefär mitt på sträckan och cyklade på, in i Värmland. Vackra och ödsliga småvägar fram till en superfin badplats. Började i vanlig ordning med kvällsdopp. Ett par med deras barn kom med kanot och badade samtidigt som jag. 4,5-åringen var helt oblyg och började socialisera direkt. Det var himla mysigt att småprata med dem alla tre, vilket pågick nästan hela kvällen och sen morgonen efter. Det var så trevligt att jag kom iväg lite senare än jag planerat.

Etappens sjätte och sista dag skulle jag till Karlstad. Det var varmt redan på morgonen när jag klev upp och det stekte på ordentligt. Det blåste lite, då kändes det som att cykla i en hårtork. När luften stod still var det som att ha ansikten mot ett värmeelement, den mörka asfalten. Svetten blandades med solkrämen till en glansig mix på armar och i ansikte som också bestod av salt och vägdamm. Temperaturen var nog över 30 grader.

Jag svängde in på en liten utställning om Bergslagens industrihistoria i Långban för att fylla på vattenflaskorna. En äldre kvinna inne i shopen var nyfiken på min cykling när hon såg mig med den uppknäppta cykelhjälmen och svettmixen drypandes. Medan jag fick flaskorna påfyllda sa hon plötsligt att hon ville bjuda mig på glass ”för jag tycker du är så tuff som cyklar så långt själv!” Jag valde en med apelsinsmak och slukade den medan kvinnan berättade om bygden. Innan hon gick klappade hon mig peppande på axeln. Tack så himla mycket för glassen Birgitta!

Ju närmare Karlstad jag kom desto mer trafik blev det. Jag lyssnade på flera sommarpratare och höll koll på trafiken bakåt med min nya spegel. Den var så mycket bättre än min gamla. Som att ha en riktigt bra backkamera istället för en lös skakig sidospegel.

Just innan mitträcket skulle börja vek jag in på en liten landsväg sista biten in till Karlstad och kryssade mig genom stan, upp till vandrarhemmet. Klockan stannade på 109 km och jag drack typ fyra flaskor vatten under dagen som nog var den varmaste på turen hittills. Jag checkade in och tog en skön svalkande dusch. När jag handlat mat vräkte jag in nästan alla kläder i tvättmaskinen. Med knapp packning så hade jag inget mer över att ha på mig än bikini, väst och vandrarhemets handduk runt höfterna när jag gick ner för att starta tvättmaskinen.

Det blev middag i sängen igen tillsammans med en serie innan lampan släcktes.

Imorgon startar etapp 3 med regn ner mot Åmål och sen vidare västerut mot västkusten där jag ska cruisa mig ner mot Göteborg genom skärgården.

Vi hörs när jag gått i mål!

/Johanna