Race report BRM 200K Jubileum

Förra helgen körde jag säsongens andra och sista cykellopp. BRM 200K Jubileum hette det och är en del av en serie på landsvägscykel med utgångspunkt i Umeå. Jag kommer inte gå in på mer detaljer om loppet än att det inte är en uppmärkt bana, utan man laddar själv ner en karta och navigerar efter bansträckningen. Start mellan 7 och 8 och man loggar sina egna tider på tre kontroller + start och mål samt tar en selfie på varje ställe.

Ok, 200 km i september. Under veckan var väderprognosen mulet, ca 10 grader och inget regn. Närmare lördag började det synas regndroppar i väderprognosen. Skit också. Det fick bli vintercykelskor och massa ombyten vantar och regnkläder.

Jag startade strax före 8 för att vänta ut regnet så länge som möjligt. Det visade sig vara ett vinnande koncept och jag behövde bara cykla i regn den första kvarten, sen tog jag av mig regnkläderna. Man vill nämligen inte cykla med dom i onödan för då blir man blöt (svettig) inifrån och börjar frysa. När jag startade såg jag ingen annan cyklist, men när jag stannat för att ta av mig regnkläderna cyklade en kille om mig.

Ganska snart cyklade jag om honom, vilket kändes bra och jag kände mig stark med bra tryck i pedalerna. Jag hade inte lust att fråga om vi skulle cykla ihop, för jag ville köra i mitt egna tempo med ljudbok i lurarna. Harry Potter skulle få hålla mig sällskap under dagen.

Efter 53 km kom jag fram till första kontrollen i Botsmark, där jag loggade att jag var där, tog en obligatorisk selfie och gick sen in på affären och köpte lite snacks som jag åt upp innan jag cyklade vidare.

Efter ytterligare nån mil ringde Alex och vi pratade en timme. Så himla fint att sitta och cykla och prata samtidigt. Jag meddelade att jag fortfarande kände mig stark och pigg och inte frös. Hösten var dessutom väldigt vacker att titta på från cykeln!

Jag touchade utkanten av Burträsk innan jag svängde av söderut igen och kom fram till nästa anhalt Bygdsiljum, ca 110 km in i loppet. Där var det lunchdags och jag tryckte en kebabtallrik och pratade lite med en annan cyklist som ätit färdigt när jag kom. Jag unnade mig att byta sockar och fylla på vattenflaskorna också.

Proppmätt rullade jag vidare söderut. Kroppen kändes bra och jag var så nöjd med beslutet att cykla själv, i min egen takt! När jag kom fram till Täfteå, ca 180 km in i loppet loggade jag in, tog en snabb selfie och trampade vidare direkt. Det var ju slutspurt.

Jag sick-sackade mig in i Umeå och fram till mål, samma plats som starten och loggade mig för sista gången och tog en sista selfie, 10 timmar och 23 minuter efter att jag startat.

Jag är väldigt nöjd med loppet och hade en riktigt härlig dag på cykeln! En väldigt fin avslutning på cykelsäsongen måste jag säga. Benen kändes bra hela vägen och jag lyckades hålla ett lagom tempo, utan att bli helt förstörd-trött och utan att hålla på för länge. 22 km/h i snitt känner jag mig nöjd med att ha åstadkommit solo.

Nu blir det nog bara nån enstaka tur på MTBn innan vintern kommer och det är istället dags att levla upp styrketräningen!

/Johanna

Tolvtjärnsloppet 2021

För en vecka sedan körde jag Tolvtjärnsloppet, det går i Långviksmon utanför Örnsköldsvik. Jag har kört det två gånger förut, 2018 och 2019, då 40 km. Vanligtvis går loppet i mitten av juni, dvs ganska tidigt på säsongen för oss här uppe i norr. Men i år, pga pandemin, så skulle loppet gå sista söndagen i augusti. Perfekt, hela sommaren att träna på. Så jag anmälde mig till 65 km.

Alex var inte sugen på att köra i år, så jag körde ner själv på söndag morgon, med cykeln på taket. Hämtade ut nummerlappen, åt lunch i bagaget, småpratade med killarna som parkerat bredvid mig och bytte sen om innan det var dags för uppvärmning. Lite rull fram och tillbaka på vägen med några fartökningar och jag kände mig redo.

Uppställning vid startlinjen. De som cyklade i tävlingsklass stod längst fram, och vi som körde motionsvarianten stod något bakom. Fyra andra tjejer såg jag.

Starten gick och folk drog iväg som spjut. Herregud. Min plan var ju att ta det lugnt i början och inte fylla benen med mjölksyra i första backen. Efter två minuter såg jag ingen annan. Men lika bra det, jag körde på i mitt tempo och njöt av inte behöva stressa och trängas på stigen.

Efter nån kilometer cyklade en man ikapp mig ”Hej hej!” sa Jerker från Övik. Vi småpratade och cyklade på. In samma tempo. Himla trevligt. Jag frågade om han trodde vi var sist. Nej, en kille hade fått kedjebrott precis i början. Ganska snart kom han dock flygande och cyklade om oss och vi låg sist.

Vi cyklade på ut på tallhedar, ängar, förbi tjärnar, på skogsbilvägar, genom svampskogar och lerhål. Vi var överens om att det var lagom tempo och en riktigt fin dag att vara ute och njuta på cykeln. På första vätskestationen blev vi varmt välkomnade med saltgurka, banan, sportdryck, vatten och godis. Vi stod och fikade med funktionärerna och tillslut kom även han som körde säkerhets-enduro. Vi var tveklöst sist.

Nöjda och lite piggare efter energipåfyllning rullade vi vidare. Och efter ytterligare några mil kom vi fram till den andra vätskestationen. Samma varma mottagande och peppande ord tillsammans med samma meny. Vi fikade och rullade sen iväg för de sista två milen. Nu började benen kännas mosiga.

Innan loppet hade jag tänkt att jag kanske kan snitta på 13 km/h, som jag gjorde 2019, och alltså komma i mål på ca 5 timmar. Under loppet roade jag mig och Jerker med att räkna ut vår snitthastighet vid olika tillfällen och vi hade runt 12-14 km/h. Ju närmare mål vi kom desto oftare räknade jag på vår snitthastighet. Det hade ju varit fint att komma i mål under 5 timmar, precis som på cykelvasan.

3 km kvar. Vi växlar upp och trycker på lite, även fast ben och huvud är trötta. 2 km kvar. Det är nära nu, vi borde hinna under 5 timmar. Tunnelseendet börjar smyga sig på. 500 m kvar. Nu är det bara målrakan kvar, men vad händer?! Den här svängen var inte med förra gången! Bara några minuter kvar och vi måste ta en extra sväng! 100 m kvar. Bra, nu är vi inne på sista raksträckan och har 2 minuter till godo, vi kommer klara oss under 5 timmar! MÅÅÅL! 4:58:58.

Så härlig och skön känsla med massa glädje! High five Jerker! Så himla starkt jobbat! Utan dig hade jag varit betydligt långsammare runt och inte alls haft det lika kul! Tusen tack för en fin tur!

Sen kan vi ju prata lite om vår placering. Jag vann min grupp kan man väl säga, motion damer 65 km, som enda person i den klassen. De fyra andra tjejerna tävlade. Vi var en timme långsammare än de som kom näst sist men kom ändå i mål en timme innan de skulle dragit snöret och plockat oss av banan.

När vi kom var målet borttaget, bara sladdarna för tidtagning på marken låg kvar och funktionärerna höll på att plocka bort det sista. Noll publik var kvar, affären stängd och korvförsäljningen likaså. Aj Då. Som tur var fanns det chips och saft kvar till oss, så vi slog oss ner på en bänk som inte var bortplockad ännu och pustade ut, åt chips och pratade om loppet.

Sen var det dags att gå, för två funktionärer kom fram och var sugna på att plocka bort bänken. Vi var badsugna så vi rullade ner mot parkeringen, där bara två bilar var kvar. Doppet var ljuvligt och svalkande, som i maj. Perfekt avslutning på en riktigt fin dag på cykeln med väldigt trevligt sällskap.

Tack alla inblandade för himla fint lopp! Hoppas inte det var sista gången, jag har en tid jag vill slå på 65 km!

Nu till helgen är det dags för cykellopp igen. Västerbottenbrevet 200 km. Jag tänkte fika mig igenom det loppet själv, inte cykla i nån annans ”lugna tempo” som det blev på det loppet förra året, och året innan det. Men mer om det på söndag, när jag ligger med benen i högläge och har trampat mig igenom årets sista cykellopp!

Vi hörs då!

/Johanna

Race report Västerbottenbrevet BRM 200K

Hejsan!

Igår blev det långcykling som hette duga! Jag ställde upp i Västerbottenbrevet BRM 200K som är första delen i en serie till ordinarie lopp av Västerbottenbrevet som går 8e augusti. Serien består av fyra delar, 200 km, 300 km, 400 km och 600 km som går under fyra helger med start förra helgen. Eftersom det är virus i farten hade man ändrat så att istället för att ett lopp skulle gå under en dag fick man välja en av fyra dagar att köra sitt lopp på. Max 15 startande per dag och max tre personer fick cykla tillsammans. Inga bemannade kontroller och man fick registrera sin tid själv genom att checka in och ta selfie vid start, mål samt några bestämda platser runt banan.

Men nog om formalian. Hur var det då?! Jag måste börja med att säga att förutsättningarna för årets 20-milare inte var lika bra som förra årets. Då hade jag tränat på bra och cyklat över 100 mil innan, dock rätt lugnt och inte i racertempo som det visade sig att det blev då. Resultat: helt slutkörd. I år hade jag cyklat 37 mil innan och innan dess varit sjuk i sex veckor. Inte bästa uppladdningen men jag planerade att ta det lugnt och fika mig runt Västerbotten i vädret som var en minusgrad på morgonen och sen 7 grader som varmast och molnigt under dagen.

Starten var mellan 7 och 8 på fredagsmorgonen den 1a maj. Strax efter 7 var jag på plats i Broparken och checkade in, tog en selfie och höll precis på att reda ut trasslet med hörlurarna när en man med cykelklubbkläder kom fram och frågade om jag hade nån att köra med. ”Nej, jag har anmält mig själv”. Han frågade om vi skulle cykla tillsammans och dessutom leta upp en tredje person så att vi skulle bli en liten klunga. Han såg snabb ut så jag sa att jag hade tänkt ta det lugnt. ”Jag med”. Jag var tveksam till att hans ”lugnt” var samma som mitt ”lugnt”. Men okej då, vi kan köra tillsammans.

Start i Broparken, några andra tappra cyklister gör sig redo för 20 mil.

Vi hittade inte nån tredje person där i starten så vi rullade iväg. Det gick rätt bra trots att tempot var högre än jag hade tänkt mig. Vi turades om att dra och cyklade bredvid varandra emellanåt och pratade. Efter ca 4 mil kom vi till en korsning där vi kollade kartan och passade på att fylla på med energi. Då kom en man i orange jacka och cyklade förbi. Vi kom ifatt honom en bit bort där tågbommarna var nere och han stod och väntade. Han körde själv, vi frågade om han ville cykla med oss och så var vi tre.

Tempot drogs upp, jag hjälpte till att dra trots att jag fick slita rätt hårt bara för att hänga med när jag inte låg längst fram och tog vind. Jag kollade på pulsklockan och bestämde mig för att lämna klungan i Vindeln då vi skulle stanna för lunch och då var lite drygt halvvägs.

I Vindeln hittade vi vårt incheckningsställe som var en snabbmatsgrill men tyvärr stängd. Så vi rullade vidare till ett annat snabbmatsställe som var öppet och åt lunch. Jag försökte snacka mig ur tillsammanskörningen. Det gick inge vidare. ”Neeej, vi lämnar inte dig, det är så jobbigt att cykla själv”. Jobbigt för mig att cykla själv alltså. Gulligt. ”Vi drar ner tempot i uppförsbackarna och du behöver ju inte dra nåt”. Ok, med mat i magen tänkte jag att jag kan väl hänga på några mil till innan jag lämnar dem.

Incheckning och selfies i Vindeln, lite drygt halvvägs.

Innan vi lämnade Vindeln köpte vi sötsaker i mataffären. Till nästa kontroll som var i Botsmark var det tre mil och det gick snabbt och bra dit, tog ungefär en timme. Vi stannade en kort stund och tryckte i oss energi, checkade in och log mot kameran innan vi rullade vidare.

Botsmark.

Efter Botsmark visste jag att det skulle vara lätt nerför hela vägen till Umeå. Det var helt ljuvligt att ligga där bak, väldigt nära ett bakhjul och få mycket draghjälp framåt. Ju högre hastighet desto mer vinner man på att ligga bakom någon på cykel. Man kan spara upp till 40 % energi på att göra så. Det säger något om nivåskillnaden mellan mig och de två herrarna jag körde med. Han som ler lika brett som jag på bilden från Botsmark hade cyklat varannan dag hela vintern och hade veteran-SM som träningsmål. Jag tänkte att fikacykling blir bra i år. Så ja, jag fick slita för att hålla mig fast där bak.

När vi rullade in i Bodbyn, som var nästa kontroll efter Botsmark, hade vi mindre än 3 mil kvar till mål. Det kändes riktigt bra. Jag var ordentligt trött i benen, men tyckte ändå att det hade gått bättre efter lunch än före. Kanske hade det att göra med att jag låg där bak i lä i lätt medlut bakom två starka cyklister. Jag såg till att göra mitt jobb med energin och tuggade på kalla chokladbitar och drack päronjuice som jag hade fyllt min ena vattenflaska med i Vindeln.

Bodbyn, mindre än 3 mil till mål!

Sista biten var härlig, mest för att jag var nöjd med att snart ha cyklat 20 mil snabbare än vad jag tänkt. Det var också skönt att tänka på att benplågeriet snart skulle vara över. De sista kilometrarna var cykelväg och vi drog ner lite på tempot. Det var perfekt för mig för jag hade absolut ingen spurt i kroppen någonstans.

Så gick vi i mål. Oj oj OJ vad skönt det var. Jag hade sparat en chokladbit som jag åt medan jag checkade in i mål och tog en selfie. Så himla nöjd! Tack för sällskapet Joachim och Mattias! Starkt cyklat och tack för att jag fick hänga med hela vägen även om jag inte bidrog med draghjälp de sista 15 milen. Hoppas ni hade ett skönt långt lugnt pass. Jag fick mig en rejäl genomkörare! 9:45 timmar tog det inklusive pauser. 8:07 timmars rulltid och 24,8 km/h i snitt.

Mål i Broparken med sista chokladbiten i munnen.

Kul lopp som vanligt med trevligt sällskap med andra cyklister. Väldigt trött i kroppen men riktigt nöjd att jag klarade det trots lite väl få kilometer i benen innan. Nu sitter jag och funderar på om jag ska ta mig an någon av de andra delarna i serien. Vi pratade om den som var 400 km. Det skulle betyda att vi skulle ta ett varv till när vi kommit i mål, sen vara klara mitt i natten. Inte så sugen på den. 30 mil går ju att köra på en dag. 40 känns jobbigt. 60 mil borde man ju kunna ta på två dagar. För i det loppet ingår det övernattning. Jag får se vad min kropp säger.

Hörs! Hej.

Ny cykelutmaning på gång

Imorse, ja redan innan jobbet, började jag fundera på hur långt jag skulle cykla till helgen och såg att det där lokala cykelloppet Västerbottenbrevet skulle gå redan 1a maj. I år under lite speciella förhållanden med färre deltagare utspridda att köra loppet en valfri av fyra dagar och obemannade depåer. Det var ju riktigt kul och trevligt förra året, men jag var rejält trött i benen efteråt.

Jag var i bättre form och hade cyklat mer inför 200 km cykling förra året än nu, men det känns ändå som en kul utmaning att om typ 10 dagar cykla 20 mil på en dag.

Sagt och gjort. Jag anmälde mig till loppet och bestämde mig för att jag behöver minst en 12-milarunda i helgen plus några fler turer innan loppet nästa fredag. Måste hinna vila också. Uppladdning med 6 veckor utan träning pga krasslig men nu frisk sen en vecka är inte optimalt.

Jag tänker att jag nog kommer cykla det mesta av sträckan själv, så jag kommer bulla upp med snacks och ljudböcker och njuta mig igenom 200 km runt Umeå dagen den första dagen i maj. Det här ser jag fram emot!

/Johanna

Vinterns utmaning

Jag har funderat på det här i över ett år, kanske från den stunden jag hörde talas om galenskapet första gången. Förra julen var vi i Kanada, så det passade inte. Men i år är vi på hemmaplan och jag kan nu köra den cykelutmaning jag nu ska berätta om.

Den heter Rapha festive 500. Den innebär att man ska cykla 500 km mellan julafton och nyårsafton. Utomhus. Vintercykling för oss här i norr alltså. Man registrerar sina rundor på appen Strava, som jag kanske borde berätta om i ett separat blogginlägg. Kort är det en app där man kan lägga upp sina cykelrundor och se var andra cyklister cyklar, hur snabbt och så vidare. Sedan används denna data från Strava som bevis på att man slutfört utmaningen och man får ett litet märke. Förra året såg det ut såhär:

Image result for rapha festive 500 2018

Historien bakom den här utmaningen går 10 år tillbaka till en designer på det brittiska cykelklädmärket Rapha som ville prova livet som proffscyklist under jul och cykla 1000 km. Han insåg efter det att knappt något cykelproffs cyklar så mycket under julledigheten och att det räcker med halva distansen – 500 km. Syftet formulerades om till att vara meningen att komma ut, cykla tillsammans och upptäcka nya vägar. Fin grej tycker jag. Läs storyn bakom här.

För att klara av den här cykelutmaningen på ett hyfsat behagligt sätt behöver jag cykla lite distanspass nu framöver och fram till jul. Jag tänker mig en gång i veckan plus spinning och annan träning kommer räcka. Hoppas jag. I fredags var jag ute i nästan tre timmar men lyckades bara få ihop 4 mil. Jag skulle behöva cykla lite snabbare än så under mellandagarna för att hinna med nåt annat än cykling. Jag kommer behöva snitta 6,25 mil per dag, men kommer nog variera distansen något beroende på väder, vind, vänner och familj.

Utmaningen kanske låter enkel, men jag tror det kommer vara mer krävande än jag tror. Jag räknar med att cykla 3 – 3,5 timme per dag. Det kommer vara mörkt, kallt, halt, tungt, slirigt och säkert helt underbart. Jag ser fram emot den här utmaningen och äventyret!

Självklart kommer jag skriva om det under vägen och lägga upp bilder, både här på bloggen och på Instagram. In och följ mig där under @johannatramparrunt

/Johanna