Tolvtjärnsloppet 2021

För en vecka sedan körde jag Tolvtjärnsloppet, det går i Långviksmon utanför Örnsköldsvik. Jag har kört det två gånger förut, 2018 och 2019, då 40 km. Vanligtvis går loppet i mitten av juni, dvs ganska tidigt på säsongen för oss här uppe i norr. Men i år, pga pandemin, så skulle loppet gå sista söndagen i augusti. Perfekt, hela sommaren att träna på. Så jag anmälde mig till 65 km.

Alex var inte sugen på att köra i år, så jag körde ner själv på söndag morgon, med cykeln på taket. Hämtade ut nummerlappen, åt lunch i bagaget, småpratade med killarna som parkerat bredvid mig och bytte sen om innan det var dags för uppvärmning. Lite rull fram och tillbaka på vägen med några fartökningar och jag kände mig redo.

Uppställning vid startlinjen. De som cyklade i tävlingsklass stod längst fram, och vi som körde motionsvarianten stod något bakom. Fyra andra tjejer såg jag.

Starten gick och folk drog iväg som spjut. Herregud. Min plan var ju att ta det lugnt i början och inte fylla benen med mjölksyra i första backen. Efter två minuter såg jag ingen annan. Men lika bra det, jag körde på i mitt tempo och njöt av inte behöva stressa och trängas på stigen.

Efter nån kilometer cyklade en man ikapp mig ”Hej hej!” sa Jerker från Övik. Vi småpratade och cyklade på. In samma tempo. Himla trevligt. Jag frågade om han trodde vi var sist. Nej, en kille hade fått kedjebrott precis i början. Ganska snart kom han dock flygande och cyklade om oss och vi låg sist.

Vi cyklade på ut på tallhedar, ängar, förbi tjärnar, på skogsbilvägar, genom svampskogar och lerhål. Vi var överens om att det var lagom tempo och en riktigt fin dag att vara ute och njuta på cykeln. På första vätskestationen blev vi varmt välkomnade med saltgurka, banan, sportdryck, vatten och godis. Vi stod och fikade med funktionärerna och tillslut kom även han som körde säkerhets-enduro. Vi var tveklöst sist.

Nöjda och lite piggare efter energipåfyllning rullade vi vidare. Och efter ytterligare några mil kom vi fram till den andra vätskestationen. Samma varma mottagande och peppande ord tillsammans med samma meny. Vi fikade och rullade sen iväg för de sista två milen. Nu började benen kännas mosiga.

Innan loppet hade jag tänkt att jag kanske kan snitta på 13 km/h, som jag gjorde 2019, och alltså komma i mål på ca 5 timmar. Under loppet roade jag mig och Jerker med att räkna ut vår snitthastighet vid olika tillfällen och vi hade runt 12-14 km/h. Ju närmare mål vi kom desto oftare räknade jag på vår snitthastighet. Det hade ju varit fint att komma i mål under 5 timmar, precis som på cykelvasan.

3 km kvar. Vi växlar upp och trycker på lite, även fast ben och huvud är trötta. 2 km kvar. Det är nära nu, vi borde hinna under 5 timmar. Tunnelseendet börjar smyga sig på. 500 m kvar. Nu är det bara målrakan kvar, men vad händer?! Den här svängen var inte med förra gången! Bara några minuter kvar och vi måste ta en extra sväng! 100 m kvar. Bra, nu är vi inne på sista raksträckan och har 2 minuter till godo, vi kommer klara oss under 5 timmar! MÅÅÅL! 4:58:58.

Så härlig och skön känsla med massa glädje! High five Jerker! Så himla starkt jobbat! Utan dig hade jag varit betydligt långsammare runt och inte alls haft det lika kul! Tusen tack för en fin tur!

Sen kan vi ju prata lite om vår placering. Jag vann min grupp kan man väl säga, motion damer 65 km, som enda person i den klassen. De fyra andra tjejerna tävlade. Vi var en timme långsammare än de som kom näst sist men kom ändå i mål en timme innan de skulle dragit snöret och plockat oss av banan.

När vi kom var målet borttaget, bara sladdarna för tidtagning på marken låg kvar och funktionärerna höll på att plocka bort det sista. Noll publik var kvar, affären stängd och korvförsäljningen likaså. Aj Då. Som tur var fanns det chips och saft kvar till oss, så vi slog oss ner på en bänk som inte var bortplockad ännu och pustade ut, åt chips och pratade om loppet.

Sen var det dags att gå, för två funktionärer kom fram och var sugna på att plocka bort bänken. Vi var badsugna så vi rullade ner mot parkeringen, där bara två bilar var kvar. Doppet var ljuvligt och svalkande, som i maj. Perfekt avslutning på en riktigt fin dag på cykeln med väldigt trevligt sällskap.

Tack alla inblandade för himla fint lopp! Hoppas inte det var sista gången, jag har en tid jag vill slå på 65 km!

Nu till helgen är det dags för cykellopp igen. Västerbottenbrevet 200 km. Jag tänkte fika mig igenom det loppet själv, inte cykla i nån annans ”lugna tempo” som det blev på det loppet förra året, och året innan det. Men mer om det på söndag, när jag ligger med benen i högläge och har trampat mig igenom årets sista cykellopp!

Vi hörs då!

/Johanna

Mountainbike eller landsväg?

Västerbottenbrevet, ett lopp på 200 km landsväg, som har skjutits upp pga pandemin skulle gått föra lördagen eller denna lördagen. Man fick välja. Förra helgen klättrade jag ute och denna lördag, kände jag inte för det. Jag har inte cyklat landsväg på en månad, för jag har gjort annat roligt istället, mest klättrat och cyklat mountainbike.

Jag fick ett mail i fredags, dagen innan sistan chansen för Västerbottenbrevet 200 km. Där det stod att man fick flytta sin startplats till 11e september, när det tydligen går igen. Perfekt tänkte jag, då hinner jag få lite fler mil i benen och förhoppningsvis är lite mer taggad på landsväg. För just nu är det så himla roligt med mountainbike!

Den här veckan har jag cyklat MTB tre gånger. I måndags var det tjejmåndag i Obbola. Klubben Obbola IK (OIK) kör träning bara för tjejer varje måndag, maj till september. Jag började gå på det redan 2017 och har hållit i det ganska frekvent sedan dess. Ledarna är superbra och pedagogiska, alla tjejer är välkomna oavsett nivå och vi övar olika teknikgrejer, som att köra backe upp och ner, kurvtagning, stenig stig, att stegra, att hoppa och så vidare.

I fredags cyklade Alex och jag min favoritstig – Tavelsjöleden. Den är väldigt vacker, går nära stan och har en skön blandning av stenigt, flowigt, uppför och nerför. I fredags kände jag att jag hade riktigt bra flyt så det var extra roligt!

Idag cyklade jag ut till Obbola och cyklade med min kompis Andrea. Vi körde en runda som heter Lövis, som är en av OIK:s uppmärkta leder som utgår från SCA Arena, där tjejmåndagarna har som utgångspunkt. Det tog typ en timme, och sen tog vi lunch innan det var dags för mig att cykla hemåt igen. Väl hemma stod det nästan 3 timmar cykling på pulsklockan. Efter dusch och mat somnade jag på balkongen. 3 timmar cykling var jag tydligen lite ovan med.

Det leder mig in på långcykling. Jag insåg helt enkelt att jag borde cykla lite fler pass som är några timmar långa för att bli lite mer van vid att vara igång länge. För i mitten av juli påbörjar jag en tre veckor lång cykelsemester. Jag ska berätta mer om den i nästa inlägg. Men tills dess bör jag ha cyklat några långpass för att inte somna i diket efter några timmar. För det är det som händer med mig när jag inte är van att hålla igång länge, jag blir väldigt sömnig.

Så, i veckan blir det nog några timmar på landsvägscykeln! Även fast MTB är roligast just nu. Så får jag tänka på att milen jag trampar nu kommer göra det roligare på semestercyklingen i juli och på Västerbottenbrevet 11e september.

/Johanna

Äntligen vårcykling

Nu är äntligen våren här med lite värme och cyklingen är i full gång på alla fronter! Landsvägscykeln plockades fram för en månad sen och MTB:n fick komma ut för tio dagar sedan. Det känns så himla härligt att solen och värmen kommit nu. Jag älskar vintern och tycker den är väldigt vacker och mysig och jag gillar verkligen all slags skidåkning, men jag gillar värme också.

När snön börjar smälta och våren kommer känner jag alltid ett litet vemod att all den vita vackra magin är på väg att försvinna. Ofta känner jag också att jag inte åkt tillräckligt med skidor heller. Så kände jag även i år, men så fort jag kan cykla ute så känns det bättre. Jag tänkte göra en liten mini-serie om vad jag gör förutom att cykla.

Många tror att jag cyklar mest, men jag gör annat också och jag lägger nog mer tid på en annan aktivitet, som aldrig syns i mina flöden, men mer om det i ett annat inlägg. Jag tänkte även berätta lite mer om skidåkningen då också.

I helgen är vi i mina föräldrars stuga i Solberg och jag tog mig en tur med landsvägscykeln till Åsele, åt min kebabsallad där (3e året i rad jag cyklar dit och käkar samma kebabsallad) och cyklade tillbaka till Solberg. Totalt ca 11 mil. En väldigt fin tur som inte var så kuperad som jag trodde och solen stekte verkligen. Det var inte bara vårkänslor, utan även sommarkänslor!

Imorgon kommer vi cykla MTB, och kanske även på lördag. Vi får se. Jag är så himla taggad på att all sommar är kvar och därmed massa varm och härlig cykling. Jag kommer även göra en långtur i år, men jag berättar mer om den i ett annat inlägg.

Den uppmärksamma har nog noterat att jag inte nämnt nåt om Västerbottenbrevet heller, som skulle cyklats den 1a maj. Det loppet är framflyttat pga pandemin och vi får se när det blir av. Tills dess rullar jag in lite fler mil på kontot.

Men vad är poängen med det här inlägget då? Jo, att vårcyklingen är i full gång och att den är superhärlig! Här får ni lite bilder från några av vårturerna.

Vi hörs!

/Johanna

Cykelstatistik från 2020

En månad av det nya året har gått och jag kom på att jag vill blicka tillbaka på min cykelstatistik från förra året. Året som var lite speciellt på många sätt. Här är siffrorna!

Sträcka landsväg 1461 km
Sträcka MTB 899 km
Cykelpass ute 68 st
Cykelpass inne 5 st
Tid cykling ute 166 timmar
Tid cykling inne 5 timmar
Inomhuscykling

Det som skiljer mest från 2019 är inomhuscyklingen. Jag har kört betydligt färre spinningpass än 2019 då det blev 11 spinningpass. 2020 blev det bara 5 och det sista var 27/2. Jag har alltså inte kört spinning på 11 månader nu. På vintern brukar jag köra varje vecka. Men inte förra året och inte i år. Får se om det blir något spinningpass i år överhuvudtaget, det ser vi om ett år!

Landsväg

Hit räknar jag både racer och touring. Det går inte att skilja på på pulsklockan som denna statistik är hämtad från, men det går på Strava. Har dock inte gjort det än. Men det finns en poäng med att ange vilken cykel man cyklat med på Strava, det kan fungera som en mätarställning för slitagedelar tex. så att man vet hur många mil eller timmar man kört med en kedja till exempel.

Men tillbaka till statistiken. Jag har cyklat ca 550 km mindre landsväg än 2019, vilket förklaras av två saker. Dels fick jag rätt ont i nacken efter Västerbottenbrevet 200 km i maj som inte gjorde mig så taggad på att sitta i den ställningen efter loppet, sen så blev MTB så himla mycket roligare när jag köpte ny heldämpad MTB på försommaren.

MTB

Mountainbike då. Även om sträckan var 120 km kortare än 2019 så har jag cyklat mer stig 2020, eftersom 500 av 2019 års kilometrar på MTB gick på vintervägar under Rapha Festive 500. Nästan 900 km stig 2020 är jag väldigt nöjd med! Detta inkluderar inte två dagars downhill. Ska bli spännande att jämföra med 2021 sen, når jag över 1000 km tro?

Summering

Jag är mycket nöjd med mitt cykelår 2020 och spenderade 5 timmar mer på cykel utomhus än 2019. Detta är alltså träningstimmar, inte cykeltransporttimmar till jobb, vänner, ärenden, och gym, det står utanför statistiken men hade nog varit kul att mäta nåt år, för jag skulle nog gissa rätt fel.

Det ska bli spännande att se till våren hur det känns att cykla igen när jag knappt vintercyklat nånting den här vintern, jag har inte gått på spinning på nästan ett år och just nu använder jag cykeln extremt lite i vardagen pga jobbar hemma och tränar inte på gym. Men det går nog bra. Kommer kanske vara lite cykelovan, men formen borde inte vara allt för dålig, för även om det inte blir så mycket cykling just nu så blir det annan träning. Flåsig hemmaträning, längdskidor och några korta löppass här och där.

Apropå cykelträning. Jag har tänkt lite på Västerbottenbrevet 200 km senaste dagarna. det går av stapeln 1 maj och jag brukar räkna med att man kan börja cykla landsväg nån gång under andra halvan av april här i Umeå. Det betyder max två veckors träning till ett långpass på 200 km. Förra året tog jag ut mig nåt så fruktansvärt. Det var inte en trevlig upplevelse och benen kändes fortfarande inte som vanligt en vecka efter loppet. Så vill jag inte göra i år. Eftersom man nog får starta inom en timme även i år ska jag komma lite senare till starten, kanske 10-15 min så har snabbisarna som vill ha med en i klungan susat iväg redan. Jag vill ju fika mig runt i behagligt tempo och har inget emot att ha en bra ljudbok som enda sällskap. Även om det kanske tar 10 timmar istället för 8 timmar så passar det lugnare upplägget mig bättre, speciellt om det bara blir några veckors träning innan. Men vi får se. Återkommer i frågan.

Nu ska jag fortsätta njuta av längdskidåkning, vinterlöpning och annat som man bara kan göra när det är kallt och det är massa härlig snö ute.

/Johanna

Glad tredje advent och hurra för höstcykling med pappa!

Glad tredje advent och glad Lucia!

Äntligen har vi fått lite snö till Umeå. Det blir så ljust och härligt! Det är för lite för att åka skidor, men det kommer nog mer snart. Hoppas jag. Nu har jag inte cyklat på länge och MTB:n står tvättad inne i lägenheten och jag är istället redo med skidorna.

Tidigare i höst cyklade jag en hel del och hade flera riktigt fina dagar. En av de allra finaste var en i september när jag cyklade med pappa.

Jag hade kört ner till Övik innan helgen för ett annat ärende och passade på att träffa mina föräldrar. Jag hade två cyklar på biltaket och längtade till lördagen när vi äntligen skulle få cykla tillsammans som vi pratat om alldeles för länge.

Min pappa. Jag vill börja med att säga några ord om denna fantastiska person. Han har alltid varit aktiv och hållit på med friluftsliv. Han har vandrat mycket i fjällen och paddlat kajak när han var yngre, fiskat hela livet, turat i fjällen på vintern med mamma och lärt sig åka slalom när han var 40+. Han har åkt hela 16 Vasalopp, de flesta med mamma och jag har varit med på två av dem. Han och mamma har också vandrat i Nepal och cyklat till både Boliden och Kalix från Övik. Pappa har cyklat till jobbet varje dag, året runt, sedan han och mamma flyttade till Övik för lite mer än 30 år sedan. Nu är han pensionär sedan några år tillbaka.

Kort sagt har han varit en viktig förebild för mig när jag växte upp och är det fortfarande.

Jag tänkte när jag började cykla MTB att pappa nog skulle tycka det var kul också. Så jag tror jag föreslog redan då att han skulle prova och låna min cykel. Men det blev aldrig av. När jag köpte en ny MTB hade jag ju två cyklar och jag tog upp det igen. Och nu äntligen, en solig dag i september blev det av.

Jag föreslog att vi skulle börja med en slinga som börjar vid huset och är ca 4 km lång och går runt ett elljusspår. Efter lite fram och tillbaka på gräsmattan med några tekniktips lämnade vi tomten. I andra nedförsbacken var det rejält lerigt och jag hoppade av och puttade cykeln upp. Pappa testade att cykla upp, det gick nästan, men han tappade fart när det blev för slirigt och tippade rakt ner i leran. Som tur var var det mjukt så det gick bra.

Vi fortsatte och träffade på deras grannar som var ute och gick med hundarna. De var rätt förvånade över att träffa på pappa på cykel i skogen! När vi cyklat ett varv var pappa sugen på mer cykling, det här var bara uppvärmningen lät det som i hans entusiastiska ton. Mitt förslag: ”Ok, ska vi dra till Skyttis och kolla de nya stigarna där? Vi kan ta vår bil med cyklarna på taket.” ”Nej, vi kan väl cykla dit?” Såklart. Vi satte av förbi fotbollsplanerna och pappa rullade ifrån mig nerför backen medan jag ringde mamma och sa att vi är ute ett tag till.

På Skyttis började vi med milspåret som jag cyklat förut en gång och som pappa åkt hundratals gånger på skidor. Vi cyklade backe upp ovh backe ner, förbi fin utsiktplats och runt i skogen. Vi hittade de nya cykeskyltarna och såg att slingan vi cyklade på var grön, så vi testade en blå. Vi konstaterade att det var ungefär samma svårighetsgrad som slingan vi börjat dagen med och det var inga problem. Sen testade vi en röd slinga också som var lite stenigare. Rolig men trixig! Sen var det dags att cykla hemåt efter mer än 2,5 timmars cykling.

Jag var så imponerad av pappa hur duktig han var på att cykla stig och hur modig han var som provade på det och utmanade sig över väldigt steniga och rotiga bitar av stigen. Jag var inte alls så modig när jag började cykla stig. Jag var väldigt försiktig och är det bitvis fortfarande. Så inspirerande att cykla med pappa som också tyckte det var väldigt roligt!

Det här var en av mina bästa cykeldagar i år. Utan tvekan! Tack pappa för en fin dag tillsammans på cyklarna och inte minst för all friluftsinspiration genom livet!

Nu vill jag behålla min gamla cykel lite till så att vi kan cykla tillsammans i vår igen!

/Johanna