Cykelturen Trondheim-Örnsköldsvik 2016

När jag är lite krasslig blir min cykellängtan som störst. Därför kommer här ett inlägg om min cykeltur från Trondheim till Örnsköldsvik 2016 som plåster på såren, eller halstablett i munnen.

Läsåret 2015-2016 bodde jag i Trondheim som utbytesstudent och pluggade på NTNU i två terminer. Våren 2015 hade jag kommit hem från Nya Zeeland, jobbade i två månader och var hemma i Örnsköldsvik och var ledig hela sommaren. Hösten 2015 var det dags för äventyr igen och jag flyttade till Norge när mitt studieuppehåll var över.

Efter att ha varit hemma och firat jul mitt Norgeåret tog jag med mig min landsvägscykel tillbaka till Trondheim i väntan på våren. När snön smält bort från vägarna skruvade jag ihop min brun-orangea Crescent som jag köpte på Blocket 2013 och säsongen 2016 var igång.

I mitten av maj lärde jag känna en tjej som också gillade att cykla landsväg, så vi cyklade tillsammans varje vecka kommande månad i otroligt vackra landskap runt Trondheim. Tack Anna!

När juni kom började tentaperioden. Den 9e juni skrev jag min sista tenta och det var även dags för avresa hemåt. Jag hade räknat med att det skulle ta fyra dagar att cykla från Trondheim till Örnsköldsvik.

Dag 1 började jag på eftermiddagen, nån timme efter min sista tenta som gett mig huvudvärk på grund av ett räkneproblem jag inte kunde lösa, hur mycket jag än försökte. Efteråt fick jag veta att jag krånglat till det rejält, men också att jag klarat tentan, och det är det som räknas. Hur som helst. Det började bra, känslan av att vara på väg är fantastisk. Jag hade cyklat halva första dagsetappen en gång så att jag smidigt skulle hitta ut ur staden. Det gick fint. Fyllde på vattenflaskan på en mack innan backen upp mot fjället började.

Jag tuggade på i typ 10 km/h – så snabbt som min lägsta växel tillät uppför och med musik i öronen från en spellista som Alex gjort åt mig för den här turen. När jag bara hade några kilometer kvar till Storlien började det att snöa! Hallå?! Det är ju juni! Jag körde bara på och fantiserade om den varma duschen jag skulle ta på hotellet. Tyvärr hade jag rationaliserat bort tjocktröjan i packningen och hade redan på mig alla varma kläder jag hade med mig. Jag kom fram just innan de låste hotellet och jag hoppade rakt in i den rykande varma duschen och tinade upp lagom till sänggåendet.

Dag 2 var första anhalten lunch i Åre. Där passade jag även på att svänga in hos en cykelhandlare och be om att få smörja kedjan som börjat gnissla av all blötsnö dagen innan. Min kedja fick också en diagnos om att den behövde bytas ut, och det helst igår. För den icke-cykelnördige kan jag berätta att kedja och kassett är slitagedelar på en cykel och bör bytas ut med jämna mellanrum.

På kvällen rullade jag in till Östersund via en fantastiskt vacker bro över Storsjön. Efter att jag installerat mig och duschat på vandrarhemmet gick jag i mina flipp-flopps och köpte en rejäl sallad till middag och färdkost till dagen efter. Jag hade unnat mig vandrarhemsfrukost på morgonen efter och i den ingick trevligt samtal med en man som skulle fjällvandra.

Dag 3 var siktet inställt på Sollefteå. Den här dagen var ganska platt vill jag minnas och började med en jättelång raksträcka. Dagen var också ganska lång och slutade på ca 160 km varav sista kilometerna på väg med mitträcke. Men det var så lite trafik och ljust där på kvällen att det gick bra. Även denna dag blev det en rejäl sallad till middag i köket på en konferensanläggning i sällskap av ett ungdomslag.

Dag 4 och även turens sista dag gav jag mig iväg ganska tidigt och cyklade i solskenet genom vackra Sollefteå med omnejd. Lunchen inmundigades på en gräsmatta intill en konferensanläggning. Sista biten hem hade jag cyklat förut, nämligen fem år tidigare då jag kom från Linköping på väg hem. Då liksom nu skulle Alex möta mig i Sidensjötrakten, vilket var dagens höjdpunkt som jag såg så mycket fram emot!

Sista biten hem gick som vinden – snabbt och lätt! Ända tills jag fick punktering typ 3 km från målgång. Det var bara att sätta sig i diket och fixa. Detta har jag gjort flera gånger förut så efter kanske 15 minuter var jag igång igen med slutspurten. I Örnsköldsvik rullade jag i mål ännu en gång hemma hos mina föräldrar som stod och tog emot oss på deras uppfart.

Den här turen blev ca 55 mil och var himla fin. Jag tycker det är bästa kick-offen på semestern att direkt efter sista tentan/arbetsdagen dra ut på en cykeltur. Det gör att i alla fall jag sänker axlarna ordentligt och snabbt kopplar av. Så det kan jag verkligen rekommendera.

Nu längtar jag ännu mer efter landsvägscykling. Får nog ta en till halstablett.

/Johanna

Tankar efter hemkomsten till vardagen

Nu är jag hemma igen. Hemma i vardagen efter ett fantastiskt cykeläventyr i Norge. Jag har nästan landat efter resan, men jag håller fortfarande på att rengöra och sortera in alla prylar där de ska vara. Jag säger att jag nästan landat, för jag känner mig fortfarande inne i semesterlunken och är inte stressad eller har tusen saker i huvudet som jag periodvis annars kan ha. Min lillebror Anton frågade mig härom dagen om jag känner mig återhämtad efter semestern, och det gör jag verkligen. Att byta miljö och göra nåt helt annat gör verkligen att jag kan slappna av, men det kan ta nån dag.

Mental avkoppling

Efter första cykeldagen skrev jag att jag kände att jag fortfarande inte hade kommit in i cyklingen mentalt, att jag kände mig stressad och påjagad att komma fram i tid och så vidare. Det tog två-tre dagar och sen var de känslorna borta, vilket var väldigt skönt. Jag fortsatte att vakna tidigt, mest för att jag somnat ganska tidigt kvällen innan, och cyklade på i min makliga takt med så många pauser jag kände för. Sen på eftermiddagen när jag kom fram, vilket var allt mellan 16 och 19, satte jag upp tältet och sen badade, duschade, eller bara bytte jag kläder. När jag blev hungrig gjorde jag mat och åt. Jag skrev lite dagbok, skrev upp hur långt jag cyklat och läste lite eller lyssnade på podd. Ibland pratade jag med folk på kvällen om jag var på en camping eller där andra tältade, eller så läste jag bok. Sen sov jag när jag blev trött.

Det jag helt enkelt försöker säga är att jag ganska snart kom in i en väldigt skön semesterlunk som handlade om att lyssna på vad jag och kroppen hade lust med utan att passa tider eller kompromissa med andra. Det är så otroligt avkopplande. Jag gillar också enkelheten i de rutiner som blir på en cykelresa. Allt handlar liksom om att äta, cykla och sova.

Kontraster till vardagen

Förutom det avkopplande i att cykla sådär, där allt handlar om att ta sig fram i ett lagom tempo och se till att äta och vila ordentligt så gillar jag verkligen hur oförutsägbara dagarna är. Det är en kontrast till vardagen där i alla fall många av mina dagar är till stor del förutsägbara med tider som ska passas, man vet ungefär vilka man kommer träffa under en dag, vad man själv ska göra och så vidare. Det finns inte alltid utrymme och flexibilitet till att göra precis det man har lust till. Man har förpliktelser och ansvar och andra man ska förhålla sig till. Att lämna det och cykla själv, rakt in i ett äventyr är kontraster jag älskar.

Cykeln och kroppen

Jag har redan fått frågor om allt har gått bra på cykelturen, om jag har haft några missöden eller varit med om saker som har gått snett. Det korta svaret är nej, allt har rullat på väldigt bra. Jag har inte haft några större haverier med cykeln eller punkteringar. Jag har knäckt två speglar och varit tvungen att skruva i en skruv jag råkat ta bort med stänkskärmarna innan resan. Sen har jag justerat styret för jag fick ont i axlarna efter ett tag och smort kedjan. Pedalerna har knarrat lite också. Men nej, inga problem med cykeln egentligen.

Kroppen har också gjort ett himla bra jobb. Jag har inte skadat mig eller slitit ut mig. Jag minns det som att jag var mer slut på Nya Zeeland. Tror cykelskorna med klick-pedaler har bidragit till det på den här resan, det har sparat på mina lår. Sen tror jag att jag är bättre grundtränad nu än då. Hela första veckan i Norge kändes det i kroppen som att det var dag ett. Kände mig himla pigg och fräsch. När de långa uppförsbackarna kom kände jag av det även dagen efter. Värmen gjorde nog också att jag blev lite extra trött. Men jag har varit tröttare och mer slutkörd andra gånger än på den här turen, så det var verkligen inte så illa, jag hade ju räknat med att bli trött och hade planerat in vilodagar som verkligen gjorde gott.

Vädret

Sen måste jag ju säga några ord om vädret, eftersom det har stor betydelse och blir väldigt centralt på en cykelresa där man är utomhus dygnet runt i flera dagar i sträck och bara kommer inomhus ett par gånger.

Jag hade väldigt tur med vädret. Jag hade kanske en timme regn på tre veckor, och det var då det var åskoväder och kraftigt regn, annars har det varit torrt. Eller det var en halv dag då jag cyklade som i ett moln, det regnade inte men jag blev blöt av vattendropparna som hängde i luften. Annars har det mestadels varit soligt och väldigt väldigt varmt. Jag har haft några dagar, kanske fem, med temperaturer kring 30 grader. Det har gått bra, men det stekte verkligen med allt vad det innebär. Solkräm, svett, salt, dricka mycket och leta skugga. Jag har också haft dagar med lite moln till och från och temperaturer runt 20 grader, det har varit helt perfekt.

Det jag nog är mest glad för vad gäller vädret, förutom väldigt lite regn kanske, är att det har varit mestadels vindstilla, eller näst intill vindstilla. Det är för mig helt osannolikt tur, vid Norges kust. Alltså jag kan knappt säga att jag cyklat i motvind på den här resan, ingen besvärande i alla fall. Det har fläktat lite ibland, men mestadels stått ganska stilla. DET har varit skönt. Motvind är en cyklists fiende. Dagen innan jag cyklade till Nordkap hade tydligen varit blåsig där, två cyklister hade blåst omkull fick jag höra. Jag fick också berättat för mig att det hänt att husbilar och bussar blåst omkull på den vägen.

Tillbaka i jobb och vardag

Hur känns det då att vara tillbaka i vardagen? Jo, det känns  helt okej. Jag är fortfarande skönt avslappnad och avspänd efter semestern och det är väldigt lugnt och skönt på jobbet då de flesta fortfarande har semester. Jag är lite omotiverad att jobba, men jag gillar mitt jobb och vet att det känns såhär efter en längre ledighet. Jobbmotivationen har redan blivit bättre sedan i måndags.

Annars känns det bra att vara tillbaka i vardagen. Det är skönt att det fortfarande är sommar så att lite av semesterkänslan dröjer sig kvar. Värme, ljusa mornar, sol, bad och kalla middagar på balkongen. Jag är också motiverad att styrketräna och är taggad på att komma igång med det ordentligt. Det är såklart jättekul att vara tillbaka hos Alex och hitta på grejer tillsammans, det har jag saknat. I förrgår efter svettfesten i det varma gymmet doppade vi oss i älven på väg hem. Det var ljuvligt. Sånt vill jag fortsätta göra, förlänga semestern på kvällar och helger, så att sommaren inte bara hör semestern till.

Nästa cykeläventyr

Frågan om vad nästa cykeläventyr ska bli har jag fått flera gånger, till och med under tiden jag var i Norge. Alltså, jag vill till och börja med fortsätta njuta av cykelturen jag precis gjort. Ett klistermärke från Nordkap på ramen påminner mig om det varje dag. Jag känner stor lycka och tacksamhet för den härliga turen och för att allt gick så bra. Så jag suger på den karamellen ett tag till. Jag är inte less på att cykla, men jag känner mig nöjd just nu. Jag känner inte samma längtan när jag ser andras bilder från fantastiska platser de cyklar på. Jag har precis varit på en fantastisk plats själv och längtar inte bort igen.

Men det är klart. Jag har idéer på var jag kan cykla. Mer än en kan man säga. Jag får se när i tiden nästa längre cykeltur blir av. Men just nu tänker jag fortsätta njuta av att vara hemma efter en riktigt bra semester i Norge.

/Johanna

Varje dag är ett äventyr

Nu är cykelturen i Nordnorge till ända. Igår eftermiddag nådde jag Narvik och min slutdestination. Jag tänkte att jag bara skulle riva av de två sista cykeldagarna lite casual. Men äventyr är äventyr och det händer alltid nånting spännande.

I förrgår klev jag av Hurtigruten i Harstad, handlade lite mat och började cykla mot Narvik. Det var ganska varmt på förmiddagen och blev riktigt varmt på eftermiddagen. Jag började få slut på vatten så jag svängde in vid en idrottsbyggnad där en äldre man satt och målade staketet och frågade om jag kunde få fylla på mina vattenflaskor.

Tyvärr hade han inget vatten, men vi pratade istället en bra stund om min cykelresa för han var så nyfiken. Jag sa bland annat att jag tycker det här är det bästa sättet att resa för man hinner se så mycket och kommer folk närmare, dessutom vet man aldrig vad dagen kommer innehålla för äventyr när man vaknar på morgonen.

Jag cyklade vidare över en kulle och kom fram till ett annat hus där ytterdörren var öppen och en bil stod parkerad med öppen dörr. Jag behövde verkligen vatten och det såg ut som om nån bara snabbt skulle in i huset och hämta nåt. Jag stod utanför och väntade en stund. Tillslut kom en äldre kvinna ut, ca 70 år och hejade. Jag frågade om jag fick fylla mina flaskor, ”jadå! kom med in!”. Hon sa att jag skulle hälsa på hon som bodde där för hon själv var bara på besök.

Inne i köket möts jag av en kvinna, bara något yngre än den första, och vi hälsar. Jag frågar samma sak, om jag får fylla mina vattenflaskor, självklart får jag det. Sen frågar jag om de vet om nån bra tältplats intill sjön nedanför där jag kan slå upp mitt tält. De kollar på mig och frågar om jag cyklar själv. Jag hinner knappt säga ja innan de utbrister att jag kan ju sova här! ”Följ med så ska du få se!”

Jag och den äldre kvinnan, som heter Constasia, följer med den yngre, som heter Gun-Tove ut till ladugården. Där visas jag runt till ett litet rum som ser ut som ett färgglatt 1800-talsrum, och i ladan finns ett rum som är lite mer som ett vardagsrum med sittplatser, renfällar och färgglada möbler. På loftet står två soffor jag jag får välja var jag vill bo. Jag väljer det lilla 1800-talsrummet för där fanns en säng.

Jag tackar så mycket för att jag så generöst får sova över där och hinner knappt avsluta meningen innan jag blir inbjuden på middag med dem också. De ska äta ren. Såklart tackar jag ja! Men först behöver jag ta ett bad i sjön.

Jag går en bit ner till den otroligt vackra fjällsjön med sandstrand och ett gäng hungriga brems. Luften är varm och vattnet svalt. Det är så pass kallt att andningen blir ytlig när jag går i, men tillräckligt varmt för att kunna ligga i vattnet när man väl doppat sig. Jag sätter mig på botten och bara njuter av svalkan och utsikten.

När jag soltorkat och tagit på typ rena kläder känner jag mig fräsch igen trots att jag inte badade med tvål. Att bara skölja bort svett, solkräm, salt och vägdamm gör mycket. Uppe i huset igen är matlagningen nästan färdig. De två damerna, som är vänner sen många år tillbaka pratar intensivt med varandra om ditten och datten. De berättar för mig att de ska på en samisk festival ikväll och frågar var i Sverige jag kommer ifrån. De säger att de har svensk-samiska rötter, från nordsverige så de tycker det är så kul att jag är från Sverige. Renköttet som är tillagat i ugnen smakar jättegott, som älg typ, fast mer viltsmak. Jag ser till att ta hand som disken innan nån annan hinner, jag vill ju bidra med nånting jag också.

Constasia och Gun-Tove gör sig i ordning och tar på sig vackra kläder och skor. Jag tycker det är så himla spännande att få en liten glimt av samisk kultur. Jag vet pinsamt lite om vår urbefolkning. Varför lär man sig inte om det i skolan? Innan de far iväg tar en av dem en öl ur kylen likt en tonåring och de kör iväg glada och nästan lite fnittriga.

En granne från byn har kommit över för att bara umgås och stannar när damerna har åkt. Vi sitter ute och pratar en bra stund. Tillslut blir myggen för blodtörstiga och han åker hem. Jag går in till 1800-talet, organiserar min packning och läser en stund innan jag somnar i den för korta sängen.

Dagen efter är det hett redan från morgonen och temperaturen stiger upp mot 30 grader. Fjällandskapet går böljande upp och ner. Det är väldigt lite trafik eftersom det är lördag morgon. Älskar känslan av att vara uppe och igång tidigt medan alla andra sover.

Lagom till att jag blir hungrig kommer jag in i ett litet samhälle i en vik. Jag har lite mat kvar men är mer sugen på nåt rejält. Jag går in och beställer mat och ska betala, då säger expediten att mastercard inte funkar idag för Telenors nät ligger nere. Han säger att det finns en bankomat runt hörnet. Jag går dit och den är ur funktion. Restaurangen brevid har samma problem och jag har inga kontanter. Det blir en lite väl lätt lunch innan jag rullar vidare.

Så rullar jag in i mål i Narvik vid 14. Cykelturen är slut för den här gången. Jag har hunnit bli rätt hungrig igen sen den lätta lunchen. Jag vill fira med precis det jag är sugen på så jag beställer en pizza och sätter mig i en park i skuggan och äter upp rubbet. Den satt där den skulle!

Jag säger att jag gick i mål, men det har ju inte varit ett lopp eller race där jag har tagit ut mig eller presterat. Jag har heller inte pressat mig eller jagat på. Jag har varit ute på cykeltur som semester. Jag har haft det himla bra och njutit varje dag och tagit det lugnt. Såklart har jag varit ute på gränsen av min bekvämlighetszon ibland, men det är ju där magin händer.

Nu sitter jag på tåget på väg hem. Det känns väldigt bra. Kanske ska jag summer alla känslor och upplevelser av den här cykelturen i ett senare blogginlägg när allt landat. Det känns lite för nära än. Jag tror jag behöver komma hem för att kunna se tillbaka på den här turen lite mer objektivt. Just nu känns det som att den inte riktigt är avslutad. Jag kan i alla fall säga att allt har rullat på väldigt bra och jag mår hur bra som helst!

/Johanna

Vägen till och från Nordkap

Nu har jag cyklat över 100 mil och är på väg söderut. Jag har cyklat till världens ände och är nu på väg hem igen. Men vi backar bandet en aning.

Jag har ju skrivit förr att jag var lite orolig för tunnlarna den sista sträckan upp till Honningsvåg (närmsta ort till Nordkap (Nordkapp på norska)). För några dagar sen träffade jag en kille från Litauen som tipsade om en annan väg till Honningsvåg, en vackrare, med mindre trafik och utan tunnlar som ledde till en liten fiskeby med båtförbindelse. Det lät ju hur bra som helst!

Lite snabb research om båttider och jag bestämde mig. Och vilken väg det var. Den var så otroligt vacker och stilla. Just den dagen var det nästan ingen vind och som utlovat väldigt lite trafik. Jag hörde mina däck rulla mot asfalten och fåglarna sjunga. Jag kunde till och med höra när valarna i fjorden gick upp för att andas. Det var ljuvligt.

Dagen var perfekt. Den innehöll allt. Ensamhet, lagom varmt, några klättringar med vackra vyer, platt asfalt på slingriga vägar, djurliv, stillhet, sköna utförslöpor, fin lunchpaus och en snäll norrman av vilken jag fick fylla på mina vattenflaskor. Hittade också en vacker, avskild tältplats med fantastisk vy.

Det mindre perfekta den här dagen var väl det sinande matförrådet, vindtunneln jag tältade i som gjorde det lite svårare att somna. När det fläktar lite känns det som storm inne i tältet. Jag hörde desutom gevärsskott utanför, men en bit bort. Kanske sköt dom fåglar vid vindkraftparken? Det var en lite lustig känsla men jag var inte rädd.

Tillslut somnade jag och det blev en ny dag. Jag steg upp och packade ihop allt och rullade ner till kajen. Där åt jag min frukost och väntade på Hurtigruten som skulle ta mig till Honningsvåg på två timmar.

Väl framme i Honningsvåg fick jag ett fint mottagande av Anne-Trine och Øyistein. Min väns mamma och man. De frågade om mina planer för dagen, och jag sa att jag hade mest tänkt ta det lugnt, se stan och cykla till Nordkap dagen efter. De frågade om jag kollat vädret, för det skulle bli dåligt dagen därpå med massa regn. ”Det är bättre om du cyklar dit idag”. Okej, det var den vilodagen, bara att ändra planerna. Hem till dem och byta om till mina väl insvettade cykelkläder som var mer redo för tvättmaskinen än en cykeldag.

Men, vädret var väldigt bra, 17 grader och molnigt och kroppen kändes bra, inte sådär slut och vilodagsredo egentligen. Jag lämnade mina väskor hemma hos dem och tog bara med mig lite mat och extrakläder och gav mig av.

Ganska snart började klättringen i en väldigt lång och stundtals brant (10 %) backe. Skönt att inte släpa på massa exktravikt! Vägen ut till Nordkap var otroligt vacker. Böljande trädlösa landskap och stora vidder med en och annan ren. Efter 2,5 timme var jag framme vid Nordkap. En bom med en bilkö in till en parkering intill en byggnad. En tysk i en bil sa att det var gratis fär cyklister så det var bara att glida förbi. För säkerhets skull kollade jag med tjejen i luckan, jodå, det var gratis för cyklister. 270 norska kr/person i bil. Jag kände att jag hade rätt färdmedel.

Jag gick direkt ut till den klassiska järngloben. Wow, utsikten där alltså. Havet var så stilla och norrut var det bara vatten. Det blev så tydligt att jag var vid Europas nordligaste spets. En tysk cyklist som jag träffat tidigare under resan var också där och erbjöd sig att fota mig uppe vid järngloben. Ett danskt äldre par sa att de sett mig cykla längs vägen och tyckte det var starkt gjort att jag cyklat ända hit. De hade alltså sett mig samma dag, kanske nån mil bort. Jag berättade att jag startat i Narvik två veckor tidigare och de var så imponerade. Det var jag också i och för sig. Tänk att jag har cyklat hit. Ända hit. Till världens ände.

Efter massa foton och att bara stå och njuta av utsikten gick jag mot byggnaden. Där inne fanns en film, en utsällning, souvenirshop och en restaurang. Jag gick runt där och kikade i över två timmar och bara njöt av att vara på den här platsen. Tillslut var det dags att rulla tillbaka till Honningsvåg, efter tre timmar vid Nordkap. Det var lika varmt och lika ljust som när jag startade turen strax efter lunch. Älskar ljuset.

När jag kommit bara nån kilometer möter jag Marjolijne, tjejen från Nederländerna. Det var så kul att träffas där! Hon hade tagit buss förbi tunnlarna och var glad för det, hon sa att de inte såg så trevliga ut att cykla genom. Hon hade kollat vädret och bestämt sig för att cykla ut ikväll också, men försöka ta en buss tillbaka sen.

Efter det kära återseendet cyklade jag vidare med skön elektromusik i öronen. Det var knappt en enda bil, luften var ljummen och ljuset vackert. Jag kände mig så närvarande och tacksam över att vara just där just då. Omgivningen var så vacker och jag kände mig så liten i de stora vidderna. Turen tillbaka var ännu finare än vägen in. Att det var mer nerför och inte så brant uppför bidrog nog till den känslan.

Jag kom tillbaka till Honningsvåg strax före 22 och cykeldatorn visade 70 cyklade kilometrar och 1352 klättrade höjdmetrar. Rekord på den här cykelturen. Har snittat ungefär på hälften de andra dagarna.

Äta, duscha, lite kvällsprat och sen sängen. Efter den där blåsiga natten innan i tältet sov jag så himla bra i den där mjuka sängen med det fluffiga täcket i ett mörkt, svalt och tyst rum som inte for hit och dit i vinden. Så skönt.

Dagen efter gjorde jag inte många knop. Det är det som är det fina med vilodagar, det är meningen att man ska ta det lugnt. Jag hann i alla fall med att tvätta mina kläder och se Honningsvåg. Träffade deasutom Marjolijne igen där hon satt och väntade på en buss till Alta. Hon hade fått åka med en tysk turistbuss tillbaka från Nordkap gratis mot att hon berättade om sin cykeltur från Amsterdam till Nordkap i mikrofonen.

Jag hade sen en himla mysig kväll tillsammans med familjen Elde med gemensam middag. Tusen tack för att jag fick bo hos er!

Nu är jag som sagt på väg hem. Imorse steg jag upp vid 5 och gick omord på Hurtigruten 5.45. Den ska ta mig till Harstad på 26 timmar. Därifrån cyklar jag till Narvik på två dagar, sover en natt där och sitter på tåget till Umeå hela söndagen. Så lite cykling har jag kvar, så det känns bra.

När jag funderade över logistiken till den här resan och kollade upp Hurtigruten tänkte jag först betälla den billigaste hytten (med oljud och utan fönter) och ingen mat. Men sen tänkte jag att jag är ju inte student längre och jag är ju på semester. Så det blev en hytt med fönster och med frukost, lunch och middag. Jag har ju trots allt ätit samma enkla mat de senaste två veckorna.

När frukosten öppnade vid 7 imorse var jag där och åt tre portioner av den goda buffén. Sen gick jag ner i hytten, läste tills ögnlocken blev tunga och somnade. Jag vaknade vid 11 av att vi höll på att lägga till i Hammerfest – världes nordligaste stad. Där skulle vi ligga i nästan två timmar. Så jag klev upp, sömndrucken och gick ut i solen. Det blev lite lagom sightseeing för mig. Väldigt fin och mysig stad av det jag hann se. Ombord på Hurtigruten igen gick jag och åt av lunchbuffén. Kan ju säga att eventuellt förlorad kroppsvikt tar jag igen det här dygnet.

Nu ligger jag raklång på min säng i hytten och bloggar medan jag rör mig söderut. Imorgon 7.45 är jag i Harstad och är då redo att cykla lite till. Hemåt.

/Johanna

Vi delade på schampo och spänning

En av de bästa sakerna med att cykla långt flera dagar i sträck är att inte veta vad dagen kommer innehålla när du vaknar. Du vet att det kommer bli ett äventyr. Jag gillar också kontrasten till vardagen, här behöver jag inte passa några tider eller anpassa mig till någon annan. Jag känner total frihet.

Vissa gillar inte oförutsägbarheten. Jag älskar den. Man möter massa olika spännande människor och får uppleva saker man inte kunnat föreställa sig. Jag blir också mer lyhörd för min egen kropp. Hungrig? Törstig? Ont nånstans? Trött? I min vardag föröker jag också lyssna på kroppen, men kan råka köra över den ibland trots tydliga signaler om till exempel vila.

Appropå vila. I förrgår hade jag vilodag i Alta. Den föregicks av den tyngsta dagen hittills. Det var ordentligt varmt hela den dagen, över 30 grader och ingen vind alls. Jag var stekt, slut och hade tunnelseende när jag tillsut rullade in på campingen i Alta.

Jag var så trött i slutet av den dagen att jag inte orkade handla mat. Jag var för mentalt trött för att orka tänka ut vad jag var sugen på att äta, så det fick bli en portion torkad mat spetsad med en halv tub majonäs.

Dagen efter var det vilodag och jag kan kort sammanfatta den i att jag mest åt och tog det väldigt lugnt. Hängde med en tjej från Nederländerna som jag träffat på vägen nån dag tidigare. Hon hade också vilodag och bodde på samma camping.

Dagen efter, igår alltså, cyklade vi tillsammans. Vi tog det lite väl lugnt på förmiddagen så det hann bli eftermiddag innan vi hade kommit oss iväg efter mer matinköp och pumpning av cykeldäck. Vi hade planerat att tälta ute i det fria nånstans på platån vi skulle cykla upp på, för 90 km till nästa camping kändes lite för långt.

Vi cyklade på i varmt och fint väder och kom upp på den vackra platån. Vi såg moln i fjärran som var lite mörka och hängde lågt. Sen började vi höra mullret i fjärran. Det började regna lite smått och vi stannade och tog på oss regnkläder. Kort därefter fullkomligt öppnade sig himlen och duschade oss totalt! Jag har nog aldrig varit med om en värre skur sittandes på en cykel. Jag var genomblöt om fötterna efter 10 minuter trots skoöverdrag. Stänkskärmar är bra att ha, om de sitter kvar på cykeln…

I regnet uppe på platån kom åskan närmare och vi såg flera blixtar. När vi räknade åskan till en sekund efter blixten och den där skogen aldrig kom där vi hade tänkt tälta tog vi ett nytt beslut. Vi knackade på hos första bästa hus (det var inte många där uppe, mest små kojor som stod öde).

En medelålders man öppnade och jag frågade hur långt det var till närmsta samhälle där man kunde sova inomhus. 40 km, alltså 3 timmar i vårt tempo. Vi skulle inte vara framme förän 22. ”Men ni kan få sova i bastun om ni vill?” Åh ja, så himla gärna!

Vi packade in våra väskor i bastustugan, bytte kläder och välkomnades sen in till huvudstugan för att äta medan han kokade upp duschvatten till oss. Han och hans fru bodde i Alta till vardags men var i sin stuga över helgen, som varken hade el eller rinnande vatten.

Det var så obeskrivligt skönt att få komma in undan regnet och åskan som det kändes som vi cyklade rakt in i. det var ganska läskigt med tanke på att vi var på en träfri platå som gick mer uppåt än nedåt.

I den här situationen var det också skönt att ha sällskap. Jag tror nog att jag ändå knackat på i det där huset om jag varit själv, för vädret kändes mer farligt än okända människor.

Vi sov bra i bastun och nästan allt var torrt dagen efter när vi skulle rulla vidare. Solen var framme och värmde skönt igen, den här gången dryga 20 grader. Efter en timme bestämde vi oss för att gå skilda vägar. jag ville köra på för att sätta upp tältet innan eventuellt kvällsregn och Marjolijne kände för att ta det lugnt för hon skulle inte lika långt.

De senaste två dagarna har vi delat schampo, näsdukar, måltider, skratt, långa pratstunder, bilder, telefonladdare, kylskåp, tvättmaskin och tankar, men från i förmiddags är jag själv igen. Det var jättekul att umgås och cykla tillsammans. Det käns också bra att vara själv igen.

Marjolijne och jag har redan svängt av åt två olika håll. Vi kommer inte ta samma väg till Nordkap. Finns det fler än en? Japp, och jag är på den vackrare, mindre trafikerade och tunnelfria vägen, men jag berättar mer om det senare. Imorgon väntar mer äventyr.

/Johanna