Framme i kiwiland

Halloj!

Sent igår kväll, er tid, kom jag fram till Auckland, efter typ 36 timmars resande. Jag måste ju börja med att säga att det har gått bra och att jag mår bra.

Sen är det ju en annan sak att det är knöligt att resa med cykel, i alla fall min resa med cykeln. Det var inte bara att kartongen var för bred för vissa dörrar på Arlanda, ingen visste hur mycket jag skulle betala för mitt specialbagage. En stressad och nervös tant räknade snabbt på miniräknare och sa 8000 spänn! Aldrig i livet. Men sen tog hennes betydligt lugnare kollega över mitt case och tillslut kom hon fram till att jag inte behövde betala något, fast hon var i och för sig rätt osäker på om det verkligen skulle vara så. Aja, från 8 pix till noll är ju bra. Sen i London skulle jag skaffa ett till boardingcard och kvinnan i disken där sa att mitt bagage inklusive cykeln var överviktigt med 10 kg och att jag skulle betala för det, men efter en lång diskussion i telefon med nån sa hon att jag borde betalat på Arlanda, men eftersom dom gjort fel var det inte mitt problem så jag slapp betala. Pust. Den där okända summan för specialbagage gjorde mig både svettig och darrig. Men tack vare missförstånd och förvirring från personalens sida slapp jag betala för cykeln. Wihoo!

Men där slutar inte nervositeten över cykeln. Nu är det mer än 12 timmar sedan jag landade och jag har fortfarande inte återförenats med min resekamrat. Cykeln kom inte med flyget från Hong Kong så den skulle komma med eftermiddagsflyget. Det fick jag veta efter att mitt namn ropats upp i högtalarna och bett mig komma till bagageinfon. Där var dom väldigt trevliga och måna om att fixa fram min cykel så fort som möjligt. En man, Maua, sa att han satt högsta prioritet på den. Han småpratade och ursäktade sig att han inte kunde uttala mitt efternamn och kallade mig Emma. Gulligt.

Jag fick ett nummer av Maua att ringa för att få information om hur det gick med cykeln. När jag ringde i eftermiddags visade det sig att han hade gett mig sitt privata nummer, för han sa att han precis hade kommit hem och skulle kolla upp hur det gick med min cykel hemifrån. Det blev lite mer småprat om jag hade kommit fram till hostelet och så vidare. Typ 20 minuter senare ringer han upp och säger att min cykel har kommit till Auckland. Hurra! Den är i karantän och ska bara undersökas innan den får släppas in i landet. Dom är väldigt noga med att till exempel skosulor ska vara rena så att inga främmande organismer tar sig in i landet. Man får dessutom böta 2400 kr om man glömt en frukt i väskan när man kommer till tullen. Det kan bli en dyr banan.

Maua pratar på och frågar vad jag tycker om Nya Zeeland och säger att om jag behöver hjälp med resan eller om jag har några frågor är det bara att jag hör av mig. Han avslutar med att säga att han tyckte det var trevligt att träffa mig. Personlig service på gränsen till privat service. Vi får väl se om han personligen levererar cykeln hit ikväll.

Förutom spänningen med cykeln var resan behaglig. På Arlanda träffade jag ett väldigt trevligt par från Piteå som skulle hälsa på sin dotter i Wellington. Vi följdes åt vid våra byten i London och Hong Kong. Det var fascinerande att se smogen i Hong Kong i verkligheten. Men tänk vad hemskt att inte se solen alls i den stan. De båda långflygningarna på ca 11 timmar vardera gick fint. Sov, åt, såg film och ba mådde. Dom hade utan tvekan den mest episka safety-videon på Air New Zealand!

Jag måste säga att det är så coolt att vara här! Tänk att jag är på precis andra sidan jorden med 12 timmars tidsskillnad. Det är som att bli upplockad från sitt svenska liv av en jättestor hand och bli nedsläppt i ett annat liv. Det är sånna konstraster. Här är det för det första sommar, varmt och grönt. Det känns himla exotiskt också med palmer i trädgårdarna och träd med jättestora blad och höga träd med lövkronor som är konstigt formade.

Oj oj oj, så mycket intryck och härliga känslor, och det här är bara början…

Imorgon åker jag in till Auckland och ser mig omkring, sen tänkte jag promenera upp till en vulkankrater som ligger alldeles bredvid hostelet. Den är slocknad men det finns gott om aktiva vulkaner också i det här landet.

Snart ska jag sova bort jetlagen.

/J

Nu åker jag!

Så, nu är förberedelserna slut och äventyret kan börja. Under veckan som varit har jag varit hemma hos föräldrarna och gjort det sista inför resan. Har köpt en pryl från varje avdelning på Clas Ohlssons, gjort ett litet reseapotek med bland annat en tjock bunt med plåster, packat både prylar och cykel. Har skannat in alla dokument som kan vara viktiga.

Med alla dessa förberedelser, två bokade boenden först dagarna och ett ”good luck have fun”-party känner jag mig redo för att dra iväg. Imorgon 10.00 går flyget mot Stockholm och typ 36 timmar senare landar jag i Auckland, 9.50 på torsdag deras tid. Dom är 12 timmar före oss.

Jag låter några bilder visa dessa förberedelsedagar.

Nu rullar vi, min svarta skönhet och jag!

Godnatt

 

Cykelträning i becksvart mörker

Förra veckan hämtade jag äntligen min nya cykel! Det var lite väntetid eftersom jag ville ha lite specialdelar också – extraförstärkta däck, pakethållare fram och bak och ett styre med flera grepp. Jag är så himla nöjd med den! Nu gäller det bara att komma på ett bra namn till min äventyrskompanjon.

Nu när det är plusgrader igen får jag passa på att cykla så många mil jag orkar innan snön och isen kommer tillbaka. Jag testade förra veckan när det var alldeles vitt och halt här, men det var tyvärr ingen succé med smala släta däck. Den här veckan däremot är det perfekta förhållanden, med ett litet undantag. Det blir mörkt tidigt. Som tur är har jag en bra och stark pannlampa och en reflexväst med röda LED-lampor inbyggda. Så om någon ser en julgran som rullar omkring Boliden med omnejd så är det jag.

 

Den nya hojjen! Låg och stirrade på den hela kvällen från soffan

 

Det är viktigt att man syns på vägar där det inte finns gatubelysning

 

Såhär såg det ut förra veckan när jag cyklade hem från jobbet en kväll, sen kom det ännu mer snö

Så cykelträningen här uppe i Västerbotten den här tiden på året är lite annorlunda jämfört med cykelträningen jag körde i våras nere i Östergötland. Där var det platt, varmt, ljust och ett nät av asfalterade vägar att cykla runt på. Här är det nu kuperat (=bra träning), kallt (=man svettas inte ut all vätska), mörkt (=man måste vara extra noga med att synas bra) och några asfaltsvägar som man får cykla fram och tillbaka på. Det är bara att konstatera att det är annorlunda, men absolut inte sämre.

Eftersom jag måste passa på att cykla massor nu så körde jag 2 mil igår och 4,5 mil idag. Mitt i cyklingen ikväll deltog jag dessutom i en marknadsundersökning. Varför inte när man ändå blir uppringd och bara sitter och cyklar med headsetet i ena örat redan.

Nu knoppar en mör cyklist in.

/J

Det ska bloggas om cykeläventyr!

Sådärja. Nu kan jag stryka ”skapa en blogg” från min långa lista med saker jag ska göra innan jag beger mig ut på cykeläventyr på Nya Zeeland!

Den 25e november flyger jag till andra sidan jordklotet med min cykel för att under några månader cykla och vandra på Nya Zeeland. Känns himla spännande och lite sjukt. Den här bloggen kommer jag uppdatera som ett levande vykort så att de som är nyfikna kan läsa om vad jag hittar på där borta.

Just nu håller jag på med massa förberedelser. Härom dagen tyckte jag det var dags att klippa bort mina slitna toppar, och lite till. Jag tog saken i egna händer och böjde mig framåt i duschen och klippte av typ sju centimeter. När jag, röd i fejset, tittade upp i spegeln såg jag att det inte blev så bra som förra gången jag klippte mig själv. Aja, tänkte jag, orka bry sig, nu har jag inga slitna toppar inför resan i alla fall.

Dagen efter, när jag håller på att fylla i visumansökan online och precis är klar och trycker OK får jag upp en röd arg text längst upp som säger att mitt pass inte är giltigt länge nog och att jag måste göra ett nytt. Januari 2016 räcker tydligen inte. Tur man är fin i håret då.

/J